I thought this might be difficult and inaccessible but this version by Don Taylor was an easy read. I really enjoyed this and look forward to Melbourne University’s 10 Great Books lecture on the play. ( )

This is the first play I have read since I studied Hamlet at school, so I was slightly unsure of how to go about this, but I needn't have worried. There are a number of characters, but the number who are speaking at any one time is relatively limited, meaning that ypou're not trying to keep umpteen people straight in your head at once.

I read an edition with a fairly long introduction (a fair proportion of which went way over my head), but it did help put the events leading up to the play's start into the forefront of my mind. I then read the play twice, once straight through, the second time reading the translator's notes in parallel. These were helpful in expanding what I had read the first time. it helped understand how this would have been viewed by the first theatre goers and the context in which they would have viewed what was happening and being said - or unsaid.

I enjoyed this. It seems really very modern, there are 2 men & 1 male god with a speaking role in the entire piece, the remainder are all women. I would hesitate to call it a feminist piece in today's environment - all the women are largely at the mercy of the men who claim them as their slaves. But we hear them women themselves speak and explain their feelings in a way that things like [The Iliad] and [The Odyssey] just don't do. I have read a couple of the modern novels telling these stories from a female perspective, I didn't realise that it had already been started - a very long time ago. I feel like I both learnt something and enjoyed it, an excellent combination. ( )

*i did not read this exact translation, but this story by Euripides ( )

A short but devastating glimpse at the aftermath of war. I think I will teach this next time I teach Greek Mythology. ( )

Trojanskorna är tyvärr en tidlös pjäs: skrapa bort utfallen mot sköna Helena och gudarnas nycker, och kvar förblir en pjäs om sorgen hos de som ständigt står som förlorare när striderna är slut, de för vilka krigets elände aldrig kommer riktigt slutas: de kvinnor som nyss blivit av med män och söner, och nu skall lämna hemmet i följe av de män som berövat dem detta. Den sörjande men stolta Hekabe, hustru till Priamos, och hennes dotter Kassandra, sierskan som aldrig blir trodd, som med manisk ironi spår hur hon skall driva Agamemnons hus i fördärvet, Andromache, som nyss blivit berövad Hektor och nu får höra att även hennes unge son skall dödas utan att hon får begrava honom själv, och den av alla hatade Helena, som såväl Menelaos som Hekabe vill ha ihjälslagen.

Det är mycket gråt och elände, många chanser att visa olika sätt att handla i sorgen, mycket tandagnissel och helt igenom tydligt vilket ont allt detta är; och allt dessutom opersonligt; förutom Menelaos, som endast kommer att plåga den som alla anser bära del av skulden (Helena får chans att försvara sig, men man övertygas inte riktigt), så är den enda grek som uppträder den stackars Talthybios, vad det verkar en någorlunda hygglig karl som dock ständigt får meddela dåliga nyheter.

Sorgligt och samtidigt undertryckt, det heroiskas sjaskiga efterspel, som ger lika chans till att visa vilken materia man är gjord av, men med långt mindre möjlighet att själv påverka sitt öde. Ett verk man önskar fler toge del av. ( )