Mats Jonsson

Hela min samling av Galago och klassiska svenska seriealbum från 80- och 90-talen förstördes under en översvämning i vår källare för nån månad sen. Så när jag hittade Jonssons Unga Norrlänningar (som jag i och för sig inte har ägt förut, men läst flera gånger) för två spänn på en biblioteksgallring i Österbymo var det ganska givet att plocka upp den.

Tyvärr är det inte så bra som man kommer ihåg det. Att Jonssons teckningar är klumpiga har man för länge sen lärt sig att leva med, till och med gilla, men det finns nåt klumpigt också i berättandet här. En yxighet särskilt i hur Mats pratar med sig själv, ett förmedlande av information som är krystat inkorporerad i inre monolog: ”det påminner mig…när jag nyss läste om 1984 kom jag ihåg varför jag blev så rädd första gången jag läste den.” Dessutom är det faktiskt en rätt unken kvinnosyn Jonsson presenterar, även om jag kan känna igen mig i hans schyssta killen-dilemma.

Ingen kan ta ifrån Jonsson att han haft stor betydelse för det självbiografiska serieskapandet i Sverige. Men man ska nog hellre leta upp dom senare delarna av hans produktion.… (mehr)

Of course this was entertaining to me as Jonsson lived through the Stockholm version of my youth and it is a very true reflection of that time and that group of people. I must admit, however, that had he been part of my circle of friends, I'm afraid he had been cast out fairly fast for being whiny. Maybe not nice, but true. I do respect that he is so honest about his poorer decisions in life, but he's equally honest about other people's poor decisions without even wondering why they do what they do. Definitely enjoyable if you were part of this crowd, less so, I imagine, if you were not.… (mehr)