Allan Klynne

Att skriva en Kleopatrabiografi är knappast en lätt sak; förutom att vara en förlorare hade hon nästan allt emot sig: kvinna från det av romarna föraktade Egypten, dessutom en som delade säng med två romerska karlar och i alla fall kunde beskyllas för att ha lockat en av dem i fördärvet, utan egen levnadstecknare, med en motståndare som genom sin kulturpolitik fick så mycket välvillig publicitet att det räckt för två kejsare. Med tvåtusen år av omtolkningar och lager av olika kvinnosyner, exoticism och ett självförstärkande rykte för lössläppthet är det inte konstigt om den gängse bilden är förvrängd. Med hjälp av de romerska källornas fåtaliga ljuskäglor – som egentligen bara faller på henne när hon är i närheten av någon romersk man – och arkeologiska fynd försöker Klynne rekonstruera människan bakom myten, och slutar vid en målmedveten, maktlysten och långt ifrån oskicklig politiker, som opportunistiskt tog de chanser att befästa och utöka sin makt hon fick via Julius Caesar och Marcus Antonius, där hon under ett par år i sina barns namn styrde över ett rike större än någon av de tidigare Ptolemeiska faraonerna innan turen vände och hon fick sträcka vapen inför Octavianus (sedermera Augustus). Och det är ungefär allt vi kan säga med någorlunda säkerhet om hennes liv: det finns förvisso detaljer om hennes mer offentliga privatliv, om samvaron med Caesar och Antonius, men om hennes motiv och önskningar tiger källorna i stort sett. Enda undantaget är de där sista dagarna i Alexandria när hon i ett fåfängt försök att rädda något för eftervärlden försökte förmå Octavianus att visa förbarmande med hennes barn.

Men, om nu källorna är så få, hur är det då möjligt att få ihop en fyrahundrasidors bok? Den stora delen av svaret är att boken inte bara handlar om Kleopatra. Det är i nästan lika hög grad en skildring av den romerska republikens sista år, förvisso sedda från en egyptisk horisont. Relativt stor möda ägnas åt att skildra striderna inom de båda triumviraten, i synnerhet det andra. De mindre delarna av svaret är att boken också ägnar sig åt att dels vrida och vända på källorna, dels skildra hur bilden av Kleopatra förändrats, hur hennes handlingar har tolkats genom tiderna. Dessa delar är i allmänhet utmärkta, alternativa tolkningar ges samtidigt som författaren är ärlig med att det riktiga svaret mänskligt att döma aldrig kommer bli känt. Bokens sista kapitel visar hur Kleopatra gått från att vara en antiromare, till syndig kvinna, älskarinna, ödesoffer, sexobjekt, hora, och först i modern tid börjat få något av status av politiker, även om exotismens vällustiga kvinna lätt kväver en sådan bild.

På minuskontot finns inte mycket att ställa upp, främst en viss osäkerhet kring hur gammal hennes bror och gemål var, samt att de enda direkta källhänvisningar som finns är till primärkällor; moderna forskare finns bara med i bibliografin, vilket ger en viss osäkerhet kring varifrån vissa tolkningar kommer. Dessutom skulle man väl kanske velat ha sett en lite längre utredning om hur det egyptiska riket fungerade. På det hela taget är det dock en bra bok för den som är intresserad av gestalten och tiden hon verkade i.… (mehr)

Även på antiken roade man sig med att lyssna på bisarra historier om människor som gjorde konstiga saker, eller berättelser om ovanligt dyra/stora/långtifrånkommande saker. Detta borde man väl kunna skriva en bok på? Allan och Cecilia Klynne har i varje fall gjort ett försök, även om det inte är speciellt lyckat. Förvisso får man läsa om diverse märkligheter som greker och romare satte på pränt, men tyvärr så lider boken av stora brister. Inte är det väl orimligt att förvänta sig att man bara skall dra samma anekdot mer än en gång? Nu får man möta Largos och Blofeldts läromästare Vedius Pollo och hans muränor två gånger, utan att man blir speciellt mycket klokare för det. Vad gäller urvalet så slås man av mängden kejserlig skörlevnad lyft direkt ur Historia Augusta, utan minsta tanke på att detta verk tycks ha skrivit enbart för att svartmåla dessa kejsare. Inte heller språkhanteringen är speciellt lysande; det finns bland annat ett par »okända« personer skall ha utfört olika bedrifter, trots att dessa personer är namngivna – en av dem är den allt annat än okände Filippides (som vi till och med har ett alternativt namn på: Feidippides), han som skall ha sprungit det första Marathonloppet. Ibland blir posterna rent av obegripliga: varför skulle Tiridates av Armenien ha fått pengar genom att förolämpa kejsaren? Och varför skall Plinius den yngres åsikter om hur en värd skall bete sig stå med som om det handlade om ett verkligt gästabud? Och varför dessa trasgranna illustrationer ihopplockade från diverse håll, ibland helt utan närmare koppling till texten?

Nå, något positivt skall väl också sägas: det var faktiskt intressant att läsa om hur Tiberius fick en bankkris på halsen och tvingades öppna stadskassan. Men att dne incidenten är intressant idag är knappast författarnas förtjänst.… (mehr)