Dan Korn

Inom språkvetenskapen finns något som kallas »det etymologiska felslutet«: tron att ett ords historia bestämmer dess betydelse, så att exempelvis »kärring« »egentligen« bara betyder »älskad«, trots att det som blir kallad det knappast känner sig särskilt älskad. Dan Korn diskuterar vid ett tillfälle detta som hastigast (och är vid ett annat snubblande nära att själv begå det) i Kalle Anka på kräftskiva, eftersom det är en nära analogi till ett fenomen han vill bekämpa: tron att det inte finns någon svensk kultur, vilket skulle bevisas av att alla svenska kulturyttringar kan härledas till andra fenomen, enligt mönstret »Lucia var ett italienskt helgon, alltså är luciatåg inte ett svenskt fenomen«.

Denna kamp förs över många sidor, och kan förhoppningsvis övertyga den mest förhärdade. Det är dock bara en del i ett större ärende: förutom att erkänna att den svenska kulturen existerar, vill Korn att dess bärare skall visa stolthet över den, för att de dels skall bli mer nöjda med tillvaron, dels för att underlätta mottagandet av de flyktingar och invandrare som finns i landet. Den tes han driver är att ett visst mått av nationell stolthet (säg på den nivå som finns i Norge) gör att det blir lättare att hjälpa andra till rätta: om det skall vara möjligt att ha ett land byggt på lagen måste det finnas en sammanhållning mellan innevånarna som är såpass stark att (nästan) alla vill vara med och ytterligare förbättra samhället. I avsaknad av detta kommer gamla lojaliteter kvarstå och samhället splittras.

Korn är noga med att ta avstånd från varje form av rastänkande: kultur bärs inte i blodet, vilket ytterligheter till såväl höger som vänster kan hävda. Den som bor i Sverige och vill verka här skall kunna ses som svensk, oavsett påbrå. Man behöver inte omfatta svensk kultur i sin helhet, men man bör åtminstone känna till den (man behöver alltså varken titta på Kalle Anka på julafton eller gå på kräftskivor, men det är bra att veta vad de är för att förstå samhället).

En svaghet i framställningen som inställer sig är dock denna: efter att ha demonstrerat att svensk kultur inte är statisk utan utvecklas, även om vissa mönster är mer seglivade än andra, så berör Korn kortfattat ramadan, och menar att den inte är en del av svensk kultur (i alla fall inte än), eftersom majoriteten inte firar den och den är tämligen ny. Eftersom han senare även erkänner att det finns diverse lokala kulturer, som erkänns som svenska och som den gemensamma svenskheten ibland tagit upp drag ifrån, så räcker dock uppenbarligen inte dessa kriterier. det hade därför varit intressant även med en utförligare diskussion om detta.

Mycket av boken är läsefrukter; Korn refererar ideligen till diverse tänkare: psykologer, filosofer, antropologer. Det gör att boken känns ordentligt vederhäftig, och samtidigt mer bildande än väntat. Tillsammans med en klar ovilja mot att gå i polemik mot enskilda tyckare, konsekvent avståndstagande mot främlingsfientlighet, och utarbetade åsikter om svensk kultur och hur den skall interagera med de kulturer som invandrare burit hit, så är det en tänk- och läsvärd bok.… (mehr)