Den bok Hans Furuhagen har föresatt sig att skriva är inte en helt okomplicerad sak: han vill städa undan en massa dålig arkeologi som sett på fynden genom ett bibliskt raster, antingen av rent religiösa skäl eller av önskan att visa att David och Salomo härskade över ett stort, mäktigt rike vilket skulle legitimera nuvarande Israels gränser, eller till och med en utvidgning av dem (en princip lika förståelig som ohållbar). Väl så, författaren har i alla fall försett sig med ordentligt med mål att storma mot.

Problemet är snarast att han helt överger den andra flanken. Det står ganska snart klart att även om han anser stora delar av Bibeln för totalt opålitliga, skrivna med ett klart mål att stärka tempelprästerna i Jerusalem, så anser han den inte som i sin helhet obrukbar, och avfärdar t.ex. inte evangelierna som möjlig källa till historisk sanning om de förlopp de skildrar. Denna tolkning är såvitt jag vet inte speciellt udda, men när det nu finns de som anser att ingen serös historiker bör ha med dem att göra och att Jesus bara är ett påhitt (eller i bästa fall föga mer än ett namn på en predikant som vi annars inte kan veta något om), så hade det varit bra med en tydlig definition av vad författaren tycker att Bibeln faktiskt kan användas till.

Tonvikten ligger nu i vilket fall inte på den nytestamentliga tiden, utan på den värld som möter en i det gamla. En hel del myter och berättelser förklaras med att det är senare tiders etnisk-politiska antipatier som projicerats bakåt och getts en religiös förklaring, och det görs också försök att säga något om vilka t.ex. filistéerna egentligen var, vad vi egentligen vet om rikena Juda och Israel eller templet i Jerusalem. Tillsammans med den tydliga förklaringen till varför det finns starka politiska och religiösa krafter som vill driva tolkningen i vissa riktningar, och hur dessa legat i vägen för andra tolkningar och till och med helt okontroversiella perspektiv (t.ex. frågor om hur marken odlades) är detta bokens stora behållning. ( )