Eftersom jag inte har DN så följer jag inte var dag Martin Kellermans Rocky. Ej heller har jag hittills köpt de album som kommer varje år, men jag har nu istället släpat hem den stora volymen med Rocky: samlade serier 2008-2013. Rocky är ju den mest uthålliga dagsserien i sitt slag i Sverige, så man får ha levt under en sten om man inte har koll på denna unga (numer inte så unga) kärlekssökande (numer inte så sökande) hund i Stockholm (numer även i Västerås), som dricker öl och pratar till dess ingen längre orkar höra på. En nedslipad Arne Anka, utan de vassaste kanterna och ojämnheterna i kvalitet.

Rocky vet ju också att han är med i en serie, så han jämför sig själv med Ankan när han en kväll är full och sjunger Bellman. Annars är hans liv betydligt socialare: han har inte bara en enda ständig vapendragare, han hänger i lägenheter och utomlands mer än på sunkiga barer, han kan faktiskt skaffa och behålla flickvänner över en längre tid (även om det förhållande med Edith som skildras till slut faller i bitar) utan att det förstör premissen. Han har dock liknande förkärlek för monologer, om än med mindre självsäkerhet och politiskt fokus. När Rocky håller utläggningar är det vanligen en idé han precis kommit på, och som senare knappast kommer höras av; det finns också betydligt mindre aggression och ilska, i alla fall mot den som han talar med. Han är dock också han normalt full när han gör det.

Rocky är en figur som åldras i realtid, men det är knappast anledningen till hans storhet som Karl Ove Knausgårds förord vill ha det till: det är snarare att han faktiskt inte är en karikatyr utan bara lätt renodlad. Någon skulle faktiskt kunna hålla hans utläggningar, eller bete sig så neurotiskt, bara inte fullt så konsekvent. Han är helt enkelt en så rundad figur man någonsin kan önska sig, samtidigt som han är väldigt rolig. ( )