När Rolf Arvidsson tecknade Bengtssons lyriska slutlikvid utgick han huvudsakligen från tidigare publicerade stycken, samt ett par kortare saker på engelska som inte gärna kunde publicerats. Det är därför märkligt att Hjalmar Gullberg , som när han gjorde urvalet till Inför kvinnan ställd måste haft tillgång till ungefär samma material, kan ha varit så okänslig: för visst, det är inga stora mästerverk som döljer sig här, men de är i alla fall fyllda med liv och blod, från ungdomens skräckromantiska »Alla själars natt« (vars inledning humor går förvånansvärt bra med senare rekvisita som vargklor och tassande varulvsskuggor) över den muntra »Sång till Ljunghusen«, där en trevlig tid tillbringats, fram till de två sista undergångsvisionerna, frammanade av (stundande) världskrig, med avståndstagande från »brunt och svart och rött«, som vill göda jorden fet med människokroppar.

De engelska dikterna stammar främst från Venedigresan, och en av dem är riktad till blivande fru Irving Berlin, skickad på europaresa av sina föräldrar för att glömma sin kavaljer, och är rätt förglömliga. Bättre då med översättningarna till svenska, av verk av Thomas Hardy och en del medeltida poesi. Hardys »Jisreel« handlar om slätten i Israel där bland annat Jehu kommit farande, ett passande ämne för Bengtsson som han turnerar väl. Ännu roligare är den medeltida poesin, i synnerhet det försök till pastisch på Peire Vidal, sammansatt efter prosasammanfattningar på tyska av två av dennes verk(!):

Till skryt och prål trår ej min själ
men ett är sant, man vet det väl
jag kysser sköna damer
och riddersmän slår jag ihjäl.

Volymen avslutas sedan med breven till Göran Lindblad, i en stil som känns igen. Huvudsakligen handlar det om mer eller mindre professionella försändelser till vännen på Nordstedts, men en del personliga detaljer, inklusive några glimtar från den tid låg hemma vid Rössjöholm och konvalescerade.

På det hela taget är det väl som det mesta utgivet efter Bengtssons levnad: mistligt, men intressant för den bitne. ( )