Leopold Trepper ledde under andra världskriget en sovjetbaserad antinazistisk spionorganisation som förgrenade sig över stora delar av Europa. Den kallades "Röda kapellet", liksom titeln på denna självbiografi där han redogör för organisationens uppbyggnad, verksamhet och vad som hände sedan den blivit avslöjad. Inte minst intressant är det mottagande han får i Moskva efter krigsslutet, med hårda förhör och tio år i olika fägelser.
Det är intressant läsning, och man fascineras verkligen av de metoder spionerna använder sig av. Som värsta Le Carré eller Ludlum (eller annan fiktion). Ytterligare substans ges historien av att Trepper är (var) övertygad kommunist, men behandlas så illa av först Sovjet, sedan Polen. Jag kan inte låta bli att fascineras av det totala feltänket som de styrande kommunisterna uppvisar. Kritiken blir tyngre när den uttalas av en man som hävdar att han alltid kommer vara kommunist, men att det femtio år efter oktoberrevolutionen "inte fanns mer kvar av Lenin än hans balsamerade kropp på Röda torget".

Det är inte alldeles lätt att följa med i svängarna i "Röda kapellet". Särskilt när han name-dropar som värst... då fintar han bort mig iallafall. Men jag tror han såg det som någon sorts skyldighet att redogöra för alla hjältarna.. och alla skurkar också (hans bitterhet lyser tydligt igenom att så många av krigets bödlar, som han kallar dem, klarat sig bra efter kriget och i flera fall sitter på höga poster i - det Västtyska - samhället). ( )