Årets fynd på bokmässan kan ha varit Tankar om ursprung: forntiden och medeltiden i nordisk historieanvändning, utgiven av historiska museet. Dels är ämnet intressant, dels visar det sig vara mycket brett (från bilden av Emund gamle genom tiderna till varför det finns så få svenska vikingaromaner), dels var det en chans att få läsa lite norska och danska.

Det är som sagt en salig blandning, där man hittar redogörelser för ålandsskolan (som normalt väl inte kallas så, men teoribygget är ungefär lika vettigt som motsvarande för Västergötland), hur Holger Danske använts för att motivera danska expeditioner mot Indien, hur forntidens »enkla seder« använts som argument mot konsumtionssamhället under 1800-talet, en modell av det medeltida Stockholm under världsutställningen i samma stad, liksom jämförelser mellan Snorres och Saxos syn på historien, hur det norska gravfältet Borre använts och hur jordägande påverkade den isländska litteraturens framväxt.

Med en sådan blandning är det självklart att kvaliteten varierar: oftast är den god, med intressanta perspektiv eller nytolkningar (texten om de spännbucklor som hittats i Ryssland, och hur de tolkats som allt utom att kvinnor varit handlare, är speciellt bra), men ibland är den bara irriterande. Den om historieskrivning på Gotland tycks bara ute efter att allmänt ifrågasätta diverse tolkningar, utan att någonsin föreslå alternativ. En del känns som de blivit väl starkt avkortade, och skulle behövt få lite mer tid på sig för att det skulle bli lite mer än faktastaplande. I andra fall tycks teorin tagit överhanden: varför skall nödvändigt Stockholmsutställningen tolkas som övergångsrit? Det är förvisso en väldigt flexibel tolkningsstruktur, men just därför bör den motiveras ordentligt på förhand.

Nå, på det hela taget är det intressant och varierad läsning, som bjuder på många idéer och som tydliggör att man alltid måste vara beredd att ifrågasätta sina fördomar. ( )