"Är det ett krig som dragit fram", undrar skådespelaren Johan Hedenberg i sin självbiografiska Lill-Tarzan å jag - En berättelse från världens bästa land. Han är 50 år och har precis fått veta att 28 av hans barndomskamrater från uppväxtens Grimsta och Vällingby idag är döda. Många dog vid unga år.

Johan berättar öppenhjärtigt om uppväxten i 1960-talets mönsterförort och växlar därifrån till bilder från 1980-, 90-, 00-tal och nutid där vi lär känna Johan under olika faser av hans liv. Hans egen framgång står i bjärt kontrast till uppväxtvännernas undergång. Men med värme och inte sällan självironi och humor återger han möten med vännerna från uppväxten - på Svartsjöanstalten där Johan under några år arbetar som plit och vännerna sitter inne, i Kungsträdgården på väg till Café Opera för att fira framgången på Dramaten möter han missbrukaren Ubbe från barndomen, i en signeringskö på Åhléns möter han Ubbes mamma som berättar att Ubbe dött av en överdos.

Berättelsens epicentrum är när Lill-Tarzan och Johan har gjort ett brännbollsslagträ i slöjden som visar sig vara för tungt för dem att använda. De bestämmer sig för att gömma undan slagträet tills de är tillräckligt stora för att använda det. Det har fallit på Lill-Tarzans lott att förvara slagträet. En dag sitter han som vanligt uppe i eken utanför sin lägenhet. Han har perfekt insyn i bostaden där han ser sin pappa sitta vid köksbordet. En man kliver in genom porten och vidare in i lägenheten, där fattar han tag i slagträet och misshandlar pappan till döds. Lill-Tarzan klättrar aldrig mer upp i eken.

Det är gripande och tragiskt. Gardell blandar fakta med en äkta känsla för 80-talets tidsanda. jag blir både förvå´nad och förbannad över samhällets attityd och inte minst de "goda" religiösa hycklarna som ser ner på allt som inte passar in i deras mönster. ( )

"Hij zou zo graag iets moois willen zeggen tegen Benjamin. Iets over dat hij denkt dat hij het eindelijk begrijpt. Hij kijkt naar Benjamins hand in de zijne en dan zegt hij het enige wat hem te binnen schiet. 'Je hebt echt een vrouwenhandje, jij.'" De vader van Rasmus, aan het ziekbed van zijn zoon, in een poging de liefde tussen zijn zoon en Benjamin te accepteren. De ziekte en de dood zijn helaas even dichtbij als de liefde in deel 2 van de trilogie van Jonas Gardell. ( )

Sterk lesning!

Jeg har tidligere omtalt den første boka i Jonas Gardells triologi - "Tørk aldri tårer uten hansker - 1. Kjærligheten". Den andre boka i serien - "Sykdommen" - kom på norsk i november, mens den tredje - "Døden" - først kommer i februar 2014.

I denne triologien forteller Jonas Gardell historien om sine venner, som døde under AIDS-epidemien i Stockholm på 1970- og 1980-tallet. I en kronikk med tittelen "Vi skal aldri mer slutte å finnes", som sto på trykk i Aftenposten fredag 6. desember, uttrykker han det slik:

"Derfor betyr det noe at vi nå, 30 år senere, har brutt stillheten, at vi endelig forteller historien vår. Vi skal aldri vende tilbake. Vi skal aldri mer slutte å finnes. Vi skal aldri mer skamme oss.

Målet mitt med Tørk aldri tårer uten hansker er oppreisning. At Eriks mor skal ringe vennen min nå, 30 år senere, og si:

«Sønnen min var en fin gutt, og nå vil jeg fortelle hvor han er gravlagt, så du kan dra dit og endelig legge en rose på min elskede sønns grav!» "

Det siste er med henvisning til hvordan enkelte forholdt seg til egne barn, som døde av en sykdom som ble oppfattet som skammelig - homsepesten, som den i perioder ble omtalt som. Begravelser fant sted i stillhet uten at man fortalte det til andre, og etterpå forsøkte man å glemme at man noen gang hadde hatt en sønn. For det var først og fremst homofile menn som pådro seg denne sykdommen ... I alle fall i begynnelsen.

I bok nr. 1 traff vi Rasmus og Benjamin, to unge menn som etter hvert (i bok nr. 2) innleder et homofilt samliv. Benjamin orker ikke å fortelle sine foreldre eller medlemmene av sekten han tilhører - Jehovas Vitner - at han er homofil. Han prøver, men han får det bare ikke til. Han ønsker å bli elsket for den han er, men slites i stykker av samvittighetskvaler og frykten for evig fortapelse. Etter at han flytter sammen med Rasmus, blir han dessuten hjelpeløst vitne til Rasmus´ utsvevende liv med mange seksualpartnere. Det var ikke slik han så for seg at det skulle bli, men samtidig elsker han Rasmus så høyt at han ikke klarer å sette foten ned.

Rasmus, Benjamin og miljøet rundt dem følger utviklingen av hysteriet rundt den gryende AIDS-epidemien. I media skilles det mellom skyldige og uskyldig smittede, og i den sammenhengen anses de homofile som sprederne av AIDS´en, morderne.

"De homoseksuelle som ble smittet, var altså ikke ofre.

De var mordere.

Man duller og degger ikke med mordere, man beskytter seg mot dem. Det har man all rett til." (side 90)

"Jonas Berglund, viruslege og assisterende overlege ved Lunds lasarett, mente at man burde teste hele befolkningen og registrere smittebærere, og han gikk så langt at han på ramme alvor foreslo at de smittede skulle merkes med tatovering, slik at de ikke kunne skjule sin vanære. Litt som da jødene i Hitler-Tyskland ble tvunget til å bære davidstjernen på brystet for å skille seg ut fra resten av befolkningen ... " (side 91)

Til slutt må Benjamin velge. Han kan ikke stå med en fot innenfor sekten og en utenfor. "Man kan ikke både tilhøre verden og si at man ikke er en del av den. Det går ikke. Han vet det så altfor godt. Man må velge." (side 191) Og Benjamin vet hva som kommer til å skje når han står frem. Da må sekten støte ham ut og foreldrene og søsteren må behandle ham som om han var død. De kan ikke ha noe med ham å gjøre. Sånn er det med den saken.

Litt bedre går det heldigvis med Rasmus når han forteller at han er homofil, skjønt foreldrene reagerer med hele følelsesspekteret. Sinne, fornektelse, sorg - og til slutt en slags aksept og forsoning. Selv om homofili et stykke på vei var i ferd med å bli akseptert i samfunnet, satt holdningene igjen - det at det dreide seg om et avvik, en form for perversitet. Man trodde til og med at homofili ble skapt gjennom at man ble forført av eldre menn, og at dette kunne kureres dersom man bare ville det selv. Mens både Benjamin og Rasmus egentlig har visst hvordan det var fatt fra de var ganske små ...

Mens Benjamin og Rasmus forsøker å finne ut av forholdet med hverandre, blir flere av vennene syke. Og til slutt også Rasmus ...

Det har vært veldig spesielt å lese disse to første bøkene i triologien "Tørk aldri tårer uten hansker". For det første husker jeg så altfor godt de holdningene som homofile ble møtt med selv på 1980-tallet, hvor mange ikke turte å stå frem eller komme ut av skapet grunnet frykt for reaksjonene de regnet med å møte. For det andre husker jeg AIDS-epidemien veldig godt, og også frykten som spredte seg blant heterofile. Smittet kyss? Hva med klemmer og håndtrykk? Osv. Dessuten hadde jeg en gang sekten Jehovas vitner på nært hold og kjenner derfor til utstøtelsesritualene som gjelder for medlemmer som ikke er ønsket velkommen lenger, og hvordan foreldre blir tvunget til å ta fullstendig avstand fra frafalne barn (forutsatt at barna har vært døpt). Dette er sterk lesning, og noen ganger kom tårene.

Jeg er full av beundring for Jonas Gardells prosjekt, der han ønsker å få frem i lyset det som skjedde med mange homofile menn på den tiden da AIDS-epidemien raste som verst. Den historien som svært få har fortalt og gitt oss andre innblikk i. Boka er godt skrevet, og det på en måte som gjør at man ikke under noen omstendighet sitter uberørt tilbake. Jeg leste boka fra perm til perm uten å klare å legge den fra meg.

TV-serien som er basert på Jonas Gardells triologi begynte på NRK forrige mandag, og episode nr. 2 kommer i kveld.

Utgitt: 2012
Originaltittel: Torka aldrig tårar utan handskar. 2. Sjukdomen
Utgitt i Norge: 2013
Oversatt: John Erik Frydenlund
Forlag: Vigmostad og Bjørke
Antall sider: 284 ( )

Andra delen av Gardells epos. I den här delen får vi följa Rasmus, Benjamin och de andra igenom den mörka tiden efter att flera av dem får besked om hiv. Den här delen är mörkare än den första och på något sätt gillar jag den mer. Kanske för att karaktärerna får växa och utvecklas med de tunga besked som kommer. Lycka, förtvivlan, relationsproblem blandat med ond bråd död. Samtidigt i samma kondenserade prosa som första delen. Eftersom jag verkligen dras in i karaktärernas liv vill jag bara fortsätta att läsa, läsa. Trots att utgången redan är utstakad. ( )