I Barna Hedenhös i världsrymden och andra äventyr har tre berättelser samlats: förutom månen och Mars besöks Mallorca och England, med den förväntade anakronismen och ambitionen att lära ut några småsaker.

I första historien slänger alltså familjen in lite ur-an (som tydligen var mer kraftfullt än vanligt uran, men som inte avgav någon strålning) i sitt flygplan/rymdraket, lastar den med rökta skinkor och vattensäckar, och sätter kurs mot månen. Snart finner man dock den tråkigt, och far vidare mot Mars, där de också snart ledas, trots vänliga marsipaner, kanaler och jättelika vattensilos (de kan inte gå omkring med Urax, eftersom planeten är fylld med marskatter). Det hela är lite fånigare än normalt, och man bryter hejvillt mot alla regler, dessutom efter att först ha pekat ut dem (och om nu familjen andas den luft som finns i deras heltäckande pälsar, hur klarar sig då stackars Urax?). Dessutom så sätts »citattecken« runt vissa ord på ett sätt som får en att undra vad de skall vara bra för.

Efter att ha tagit efter rymdkapplöpningen kommer turen istället till charterturismen, när familjen flyger till Mallorca, solar sig, och hjälper musikern Chopino att driva iväg en djävulsrocka. Sedan börjar de flyga ner turister från norden, och servera dem mat hemifrån. Högst normal standard, även om man tvekar lite inför hur stort utrymme skämt som bygger på kännedom om Chopin får.

I England, till slut, stöter man på biffätare (som kidnappar Sten och Flisa, och som straff förbjuds att spela kricket ett år. Hemska tanke!), liksom proto-Sherlock och Watson (med ovanligt fåniga stenåldersnamn), samt får se Stonehenge byggas, med diverse mer eller mindra seriösa arkeologiska teorier.

Historierna är kanske inte de mest spännande och arkeologin är åldrad, men historierna håller genom speglingen av femtiotalet. Mars-fiktionen är intressant, humorn håller hyfsat, och om man inte skulle använda riktigt så tydliga könsroller idag så väger nog det andra upp. ( )