Jag visste ju att jag inte riktigt kan med Lars Melins prosa, men att Polletten som trillade ner skulle vara så fruktansvärd hade jag inte riktigt väntat mig när jag köpte den (tack och lov för billigt pris). Metaforer borde vara ett område som en vettig skribent skulle kunna göra något med, men Melin är inte den skribenten.

Problemet är först och främst att han inte tycks ha något att säga. Han har en inledning som ger bakgrund till vad språkforskare anser om ämnet i allmänhet, vilket är intressant nog. Sedan kommer dock huvuddelen av boken, och det är en enda jävla katalog. Istället för att fundera på vad, säg användandet av vattenmetaforer kan betyda i stort, så tycks han så förtrollad av sin egen stora fyndighet och kunskap (tänk hur många vedertagna metaforer som länkar vatten och idéer: här är en, och här är en, och här är två till, och där är en och sen har vi ju en här…) att han helt glömmer bort att skriva något annat. Andra kapitel är visserligen något bättre än just detta, men huvuddelen är ändå sådant som jag snart helt hoppade över, trött på allt substanslöst fluff.

På detta sätt hade jag möjligen i alla fall kunnat ta mig genom boken, men när jag kom till kapitlet om hur kroppsdelar användes och han tydligen tror att det verkligen är en del av benet som figurerar i »slå vad«, så lade jag ifrån mig den. Om han varken kan skriva vettigt eller har koll på vad han skriver, varför skall jag då ödsla min tid? ( )