Andra volymen av Islänningasagorna har undertiteln Fredlösa; Skalder och kämpar, vilket kan tyckas märkligt då skalderna i första bandet inte var helt oävna kämpar de heller.

Sagorna om de fredlösa är annars av god kvalitet. Utöver sådana goda nummer som Gisle Surssons och Viga-Glums saga får man bland andra möta Grettir, en väldig kraftman som efter ett möte med en gast drabbas av mörkrädsla och till slut tvingas i laglöshet, Hörð och männen på holmen, vilka skapar ett eget litet mikrosamhälle av laglösa som plundrar omgivningen innan de möts av det oundvikliga slutet, samt fosterbröderna Þorgeir och Þormod Kolbrunaskald, där den förre är psykopatisk även för en huvudperson i islänningsaga, den senare är mer komplicerad, och förutom stridsman och hämnare är poet och kvinnosvag. Viglunds saga är vad som normalt avfärdas som en sen produkt, med mer romantiskt stoff. Barð Snæfellsás saga, slutligen, är halvt övernaturlig och handlar om hur Barð dyker upp som mystisk hjälpare på ett handgripligt sätt; i andra sagor, och flera av de avlutande tåtarna, så är det vanligen helige kung Olavs åkallan som ger styrka att stå emot övernaturliga väsen.

Annars är det mest intressanta kanske den ambivalenta inställning som finns till de olika hjältarna: att vara fredlös var inte detsamma som att vara utlämnad till alla; många är de som hjälper Gisle eller Grettir, och får hjälp av dem i sin tur, trots att i alla fall Grettir också är en rånare och tjuv; det verkar nästan vara en äresak att kunna hysa fredlösa utan att de ställer till bråk. Ond bråd död finns det i vilket fall gott om, liksom en av de bästa av de underliga slutord som islänningarna kunde få ur sig: det rör sig om Grettirs saga, och hans bror Atli, en rätt fredlig man som trots detta luras öppna dörren i natten bara för att bli genomborrad och dödad, varvid han yttrar:

De verkar vara på modet nu, de där bredbladiga spjuten

Detta kan också tas som ett tecken på den allmänna nivån på översättningen: överlag god, kanske med något ordval som skär sig en liten smula, men utan ambitioner att hålla språket överdrivet kort. Mycket nöjbart är det i alla fall. ( )