Hemming Gadh är en av svensk historias mer fascinerande gestalter. Troligen sprungen ur det lägre frälset lyckades han bli den osäkra svenska statens sändebud vid den påvliga kurian under en period då detta sannerligen krävde sin man: inte nog med att riksföreståndaren Sten Sture måste hålla undan såväl andra stormän på hemmaplan som de danska kungarnas krigsmakt, vid kurian pågick dessutom processer för att drottning Dorotea skulle få kompensation för vad hon menade var sina utlovade gods. Trots att Danmark formellt hade högre status och hade mer pengar till mutor lyckades Gadh manövrera undan dem och se till att riksföreståndarskapet kunde bestå.

Denna kuria var inte heller vilken som helst: detta var under nepotismens tidevarv, och Gadh blev kammarherre under Alexander VI, borgiapåven, känd för sitt minst sagt utsvävande leverne. Gadh träffade möjligen under sin vistelse där Machiavelli, och är väl en av de svenska politiker som närmast motsvarat den bild som tecknas i Fursten. Vid återkomsten lyckades han bli vald till biskop i Linköping, även om detta aldrig bekräftades, och var även fortsättningsvis en av riksföreståndarnas starkaste stöd, såväl som diplomat som stridsman. Till slut gjorde han dock en felbedömning och anslöt sig till Kristian II efter att som gisslan svekligen ha bortförts efter dennes första misslyckade invasion av Sverige. När Kristian så försökte göra rent hus i Stockholms blodbad avrättades även Gadh.

Personligen var han snarast en kyrkofurste av sin tid: föga religiös, lärd, vältalig, begiven på livets goda och utan alltför stora skrupler.

Så, med ett sådant material, hur kan man som David Lindén så kapitalt misslyckas med att framställa en läsbar bok? Detta är en svamlig röra, fylld av sedan länge avvisade gamla myter (som den om »Kristian bondekär«), okritiska värdeomdömen (som renässansen som en intellektuell nytändning), dåligt underbyggd argumentation (Johannes Magnus påstår att Hemming Gadh vid sin död var åttio år gammal, vilket Lindén avfärdar som orimligt, utan att anföra mer än att man misstänker att han tycker att det är orimligt med såpass pigga åttioåringar), och påträngande onjutbar svenska med felsyftningar och underligt uppbyggda meningar.

Värst av allt är dock att man aldrig riktigt får grepp om människan Hemming Gadh, utan att det nästan bara är maktspelaren som får figurera. När huvuddelen av biografin är över och Lindén skall försöka summera, ja först då får man reda på att Gadh troligen höll sig med en älskarinna; när man läser om hans vistelse i Rom får man vid ett tillfälle reda på att han på något sätt slingrat sig ur en skuld, men inget om hur detta gick till. Det värsta är dock nog det allra sista kapitlet, då Hemming Gadh skall omvandlas till någon sorts modern chefskonsult, vilket blir lika delar floskel och truism.

Hemming Gadh var som sagt en ytterligt intressant människa som verkade vid intressanta skeenden i såväl Sveriges som Italiens historia. Vill man få någon känsla av detta rekommenderas Lars-Olof Larssons Kalmarunionens tid, eller Sten Carlssons artikel i SBL. Dessa är såväl i vetenskapligt som litterärt hänseende vida överlägsna. ( )