Att August Strindberg står som författare till denna skrift kan ifrågasättas: förvisso är det hans alster som upptar huvuddelen av sidorna, men detta är en tydlig redaktörsprodukt, där flera, ibland disparata, texter satts samman och omgetts med för- och efterord.

Man kan fråga sig vad nyttan med förfarandet egentligen är. Strindberg utgav själv en volym där han samlade de olika artiklar han producerade den där tiden kring år 1910 när han åstadkom den mest böljande kulturstrid som hittills fyllt svenska kultursidor, genom att angripa Karl XII, Svenska akademien, Heidenstam och Sven Hedin. Att som här göra ett förnyat urval, och sedan komplettera med klipp ur giftas (med någon slags grumlig motivering att ett av klippen var vad som ledde till tryckfrihetsåtalet 25 år tidigare), en del av Strindbergs poetiska alster samt till slut hans personliga korrespondens från sista levnadsåret ger ett ofokuserat intryck. Det inledande förordet är också svagt, i synnerhet som det i hög grad citerar senare innehåll, medan efterordet lyckas att återge debatten och de olika kontrahenterna klart och tydligt, om än något torrt.

Strindbergs polemik var som vanligt ilsken och ofta träffsäker, förutom när vreden fick honom att ta i för hårt: även då är den dock roande, som när han fullständigt sablar ner Heidenstams vakuösa poesi eller Akademiens prisande av salongsfähiga nollor (och då var ändå de värsta åren förbi).

Hur roande Strindbergs eld än må vara, så känns ändå denna samling som något underlig. Istället för diverse mer eller mindre ovidkommande material hade det troligen varit bättre att låta andra röster träda fram. Den monumentala utgåva med (nästan) samtligt som producerades under fejden som 1968 utgavs i två band behöver knappast upprepas, men en kondenserad utgåva, gärna med fotnnoter istället för parentetiska inlägg, hade varit betydligt mer givande än denna underliga samling. ( )