I inledningen till Erik Axel Karlfeldts Samlade dikter ojar sig redaktören över hur svår den före dette ständige sekreteraren betraktas som. Obegripligt varför. Visst, hans språkbruk är ofta lätt arkaiskt, och han alluderar ibland på bibelberättelser eller liknande, men det krävs inte mycket till notapparat för att avlägsna sådana hinder för de undrande. Utöver detta är han dock annars en föredömligt klar poet, som inte laborerar alltför mycket med långa liknelser eller dunkla ämnesval. Även om han lyckas ladda sina dikter med en stark men aldrig övertydlig symbolism så är denna inte hller speciellt svår att ta till sig.

Karlfeldt började sin bana med att besjunga den unga kärleken, hur unga män uppvaktar unga mör i ett idylliskt Dalarna, påtagligt befriat från all olust. I hela diktningen syns inte mycket av kärlekens avigsidor: ingen svartsjuka, inte mycket hjärtesorg, kanske någon gång olycka efter att man i kärlekens berusning förhastat sig. Det enda egentligen återkommande negativa temat är ålderns melankoliska impotens, och inte ens den förefaller som en alltför allvarlig åkomma.

Skall man jämföra med andra ligger såväl Fröding nära till hands; det säkra handlaget (jag tror det var knappt någon av Karlfeldts dikter som fick mig att snubbla på versen), lärdomen och den starka kopplingen till hembygden förenar, även om Karlfeldt är den avgjort mer romantiske och definitivt den mer okomplicerat levnadsglade av de två, även om hans dikter med tiden blir mer färgade av religion och längtan tillbaka till ungdomens okomplicerade lantliv, där Fridolin dansade och talade med bönder på bönders vis.

Som ett exempel på en mer ungdomlig dikt kan tas ›Intet är som väntanstider‹, ur Fridolins visor:

Intet är som väntanstider,
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.
Kom på stigens sista halka,
skogen ger sin dävna svalka
och sitt djupa sus därtill.
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka,
och den första trastens drill.

Bara tre år senare börjar dock livet gå mer i höst, och istället skaldar han svenskans kanske mest citerade rader om höstens skönhet:

Nu är den stolta vår utsprungen
som de svage kalla höst.

I den tidiga diktningen dominerar våren, i den sena hösten. Sommar och vinter ser man mer sällan till, men desto mer av månar och blommor – Karlfeldt är en veritabel botaniker, som radar upp en förtjusande räcka blomster i sina verser. Förutom kärleken och naturen är religionen som sagt ett av huvudtemana, från dess introduktion i form av lätt roade men ändå respektfulla omvandlingar av kyrkomålningar till vers till några verk i den sista samlingens med nästan psalmartat tonfall.

Glöm alltså allt eventuellt prat om att Karlfeldt skulle vara otillgänglig: han kräver förvisso ett visst mått av kommentarer (vilka min utgåva ger ett överflöd av, så man nästan undrar om redaktören underskattat läsarna), men annars är han en mycket tillgänglig och trevlig poet. ( )