En synnerligen ointressant navelskådande "roman" om Västergötlands historia och tradition. Så mycket namedropande vad det gäller ortsnamn och härader och bon så man blir knasig. Inget känns ihophållet och jag kan för mitt liv inte se någon sm har någon som helst glädje av denna skrift, utom möjligen författaren själv när han skrev det.
Det känns tydligt att Andersson har velat förmedla delar av vad hans privata forskning om Västergötland har låtit honom få veta, men inget sätts in i något som helst sammanhang och blir därför ett stort, fritt hängande "jasså?". ( )

Skall jag vara ärlig hade jag troligen inte läst denna bok om det inte varit för att den handlat om hembyggden: boken handlar om Ina Ljung, en vikarierande journalist på den fiktiva lokaltidningen (möjligen fel ord; tidningen täcker Västergötland och Dal) Varas Värn. Det Västergötland som hon ser är i mångt och mycket en karikatyr av det verkliga: i boken så tycks västgöten vara smått besatt av historien, utrustad med en karta över landskapet som ritades någon gång under tidig medeltid och sedan knappast ändrat sig (och har den det borde den å det snaraste återställas). Samtidigt är det långt ifrån någon nidbild; det hela är tecknat med en uppskattande penna. Bygdeintresset paras med faktiskt kunskap, och de fantasier av rudbeckianska format som kopplats sammans med landskapets amatörhistoriker skymtar bara förbi som hastigast.

Vid Varas värn får fem av Kiplings sex ärliga tjänare stå tillbaka för den sjätte: var. Reprotrarna har varsitt härad att täcka, och täckas ska det, oavsett om det har hänt något eller inte (oftast inte, i alla fall inget som skulle stå i en vanlig tidning. Ingenting tycks ändras om västgötarna har något att säga till om). På samma sätt är boken inte så mycket en berättelse som en ursäkt för att skildra landskapets innevånare; det västgötaklimax som avslutar berättelsen är således fullt logiskt. Annars tycks det stundom som om det skulle kunna braka iväg ordentligt; Inas artiklar tycks lägga ett jäsande missnöje bland bönderna i dagen, ett missnöje med att ha reducerats till en spannmålsodlande byggd man kör igenom på vägen mellan Stockholm och kontinenten. Ett tag verkar det faktiskt som något är på väg att hända, men det löser också upp sig i intet.

Jag är kanske egentligen helt fel person att recensera denna bok, det brukar inte vara någon bra idé att någon som parodierats (jag bor förvisso inte i egentliga Västergötland längre, men jag är alltså västgöte, med rötterna i den feta myllan, och med intresse av både historia och ortsnamn (Svenskt ortsnamnslexikon ligger högt upp i högen att läsa) så är jag en tämligen god sytes av de egenskaper som får utstå det vänliga gycklet), men jag kan som sagt inte se något elakt spel att hålla god min i här. Detta var en trevlig roman, även om det kanske inte tillhör den typ av litteratur jag normalt läser. Vilket kanske i sig är en sorts rekommendation av den. ( )