Etwas fluffig insgesamt, der Leser wird keinesfalls durch eine zu hohe Informationsdichte überfordert, und damit auch der letzte Depp versteht, was der Autor sagen will, wird gerne mal was zweimal gesagt. ( )

I världen finns idag sisådär 7000 språk. Det är i alla fall den siffra Tore Janson anger i Språkens historia. Rimligen har det funnits ungefär lika många de senaste 10000 åren, även om de kanske blivit något färre med tiden. Samtidigt är idag ett antal språk betydligt större än vad det största språket var då; även relativt små språk idag skulle för 10000 år sedan varit jättelika. Denna utveckling – språkens yttre snarare än deras inre historia – är bokens huvudtema.

Det är många språk som får passera läsaren: fornegyptiska, kinesiska, grekiska, latin, germanska, engelska, arabiska, italienska. För det mesta är det rätt välbekanta saker, men ibland dyker mer spännande detaljer upp. Den grundläggande teorin är att språk växer sig starka om det finns en stark centralmakt, vilken underlättar kontakter mellan landsändar, inrättar skriftliga standarder och ger undervisning. Det finns undantag: främst kanske grekiskan, som samordnades från flera dialekter trots politisk splittring, och som sedan behöll en stark ställning trots erövring av främmande makt; dess motsats är då latinet, som spreds under en stark stat men sedan splittrades när denna gick under, trots att det även hade en stark ställning via religionen. Språk kan även gå under genom att talarna övergår till ett helt annat modersmål, vilket även det belyses. Sådan utveckling belyses mångsidigt och väl, och här ligger också bokens styrka.

Dess främsta svaghet är att Janson för att kunna skriva en språkens historia i rimlighetens namn måste ge sig in på att definiera vad språk är; ett nog så knepigt område, och som han försöker lösa med ett alexanderhugg: ett språk är ett språk om talarna anser det vara det. Tyvärr blir resultatet, som så ofta när man försöker tillämpa enkla regler på komplicerade förhållanden, långt från hellyckat. Principen leder förvisso till att de nordiska språken kan fortsätta ses som olika språk, och att klassiskt latin och vulgärlatin inte separeras, men också att den forngermanska som nedtecknats med äldre futhark då inte vara ett eget språk eftersom vi inte vet vad talarna kallade det, och att Dante, eftersom han inte kallade sitt språk italienska, skrev en form av latin.

Språkens historia innehåller en hel del om hur olika språk utvecklats och kommit att få hegemoni i olika delar av världen. Jag kan inte säga att jag fann mycket nytt i den, men den lär säkert göra andra läsare nöjdare. ( )

Språkens historia, nutid och framtid behandlas i denna korta, lättlästa och läsvärda bok. Trevlig introduktion till djupare studier i ämnet! ( )