Det är märkligt att folk som skriver om skönlitteratur kan vara så förbålt dåliga stilister. Inte för att författarna till Litteraturens historia i Sverige (Norstedts, femte upplagan) gör några nybörjarmisstag, utan för att de skriver den mest horribla kultursidesprosa.

Boken är uppenbart skriven av kunniga personer, men stilläget gör det svårt att riktigt orka ta till sig allt vad som står. Det blir inte direkt bättre av att fokus ibland hamnar på oväsentligheter (är det verkligen nödvändigt att traska igenom alla Geijers politiska ställningstaganden?) eller att de någon gång är okunniga (när de skall ge en översikt om medeltidens allmänna kultur så handlar det snarare om kontinentaleuropa än Sverige).

Andra mindre tilltalande drag är den sortens högfärd som leder till att man kan tala om uppdelningar i »skönlitteratur« och »triviallitteratur«, och att kapitlet om samtidens litteratur (samtiden börjar för övrigt 1965) som skrivits om för den senaste upplagan (som förövrigt har fått stycken tillagda om bland annat kriminallitteratur och barnlitteratur) är fyllt av upprepningar.

Nej, Litteraturens historia i Sverige (för övrigt ett missvisande namn, då även finlandssvensk litteratur täcks) är måhända vederhäftig och detaljrik, men njutbar är den inte, och den kommer knappast locka till egna upptäcktsfärder i böckernas värld. Och då har åtminstone halva min anledning till att läsa den gått bort. ( )