Vi får följa hur det svenska riddarskrået uppstod, men också hur livet levdes av vanliga människor på gårdar och i torp. Vad 1200-talets människor trodde på och vad de visste om sin omvärld, vad de fruktade och vad de ärade, hur deras vardag såg ut, vad de åt och drack och vilka ritualer som omgav födelse och död.Dick Harrisons Jarlens sekel är ett pionjärverk - den första stora populärvetenskapliga boken om det svenska 1200-talet.

Jag recenserade nyligen Maja Hagermans Spåren efter kungens män, och som fortsättning på de spåret har turen nu kommit till Dick Harrisons Jarlens sekel. Harrison skriver att syftet varit att täcka luckan mellan Hagermans bok och det mer välbeskrivna 1300-talet, och täckt den har han gjort, med besked. Där Hagerman beskriver hur det kom sig att det blev ett Sverige, baserat på landskapen kring Vättern och Mälaren, med en gemensam kung, beskriver Harrison hur detta land fick stadga och började suga in andra områden i sin maktsfär, liksom hur kungen blev allt starkare. Vid 1100-talets slut var Sverige en instabil union där olika släkter stred om att åtminstone formellt få vara först i rang, där man förvisso hade slutat utse olika kungar i olika landskap men där kungamakten ändock hoppade fram och tillbaka över Vättern och kungen egentligen bara kunde utöva makt som den främste godsägaren. Ett sekel senare var Sverige ett land på väg mot enhetliga lagar, med en kungafamilj som stred inbördes om vem som skulle få kronan och där kungen hade verklig och unik makt, i alla fall i de centrala landskapen.

Nu är dock detta inte bara en bok om hur man begick politik på 1200-talet. Det är även en bok som gör sitt bästa för att beskriva samhället i stort, hur vanligt folk, herremän, tiggare, bergsmän och borgare levde och tänkte. Ofta är detta baserat på ganska fria spekulationer, underbyggda av arkeologiska bevis och belägg från senare århundraden eller andra länder. Det står dock klart att även här genomgick samhället genomgripande förändringar, med en befolkningsexplosion och stora nyodlingar, möjliga främst genom ny teknik. Även om det är mycket »vi kan därför på goda grunder anta att« så fungerar det väl.

Negativ kritik då? Tja, det enda jag egentligen kan anföra, förutom de svagheter som kommer från ett svagt källmaterial som gör att allting måste behängas med osäkerhetsmarkörer, är väl egentligen diskussionen om de gamla landslagarna, där Elsa Sjöholms tes om att de är tillkomna vid en senare tid än vad man normalt antar bereds mycket utrymme. Problemet är bara att de dels framställs som ganska kontroversiella (alltid »enligt Sjöholm«), men där man aldrig riktigt blir klok på vad Harrison själv anser. Jag lämnade stycket mer förvirrad än vad jag kom till det. Detta är dock bara en randanmärkning. För alla som är intresserade av svensk medeltid, i synnerhet i spåren efter Arn-berättelserna, är det här utmärkt läsning. ( )