Karin BoyeRezensionen

Kallocain, droga pravdy, po jejímž požití každý vyzradí na sebe i na své nejbližší i ta nejskrytější tajemství, a její objevitel, loajální spoluvoják Světového státu Leo Kall, jsou hlavními hrdiny strhujícího antiutopického románu ze vzdálené budoucnosti, kdy o světovládu soupeří Světový stát a Univerzální stát.

Kallocain, med undertiteln Roman från 2000-talet, är en dagboksroman från 1940 av Karin Boye. Den är hennes både sista och mest kända roman, översatt till fler än tio olika språk.

Romanen innehåller inslag av både science fiction och dystopi, och beskriver ett framtida samhälle där individen tillhör staten, har betydelse enbart som en del i gruppen och ständigt övervakas. Den finner inspiration från samhällsutvecklingen i både Tyskland och Sovjetunionen före andra världskriget. Trots det ständiga övervakandet och det stängda samhället beskriver romanen även djupa mänskliga känslor som kärlek och strävan efter frihet.

Såg nån som kallade 1984 för "Kallocain för dummies" och det tyckte jag var en rolig beskrivning. Visste inte ens då att den här kom först och tycker det är lite konstigt att jag inte läste den i min pretentiösa ungdom (då när jag faktiskt läste 1984). Men men, man kan inte ha koll på allt

Minns inte så mycket av 1984 att jag kan göra en jämförelse, men den här boken var jag onekligen snarlik och bra på sitt sätt. Vi läste den för min bokcirkel så jag har diskuterat den ganska ingående, trots det vet jag inte riktigt hur jag ska ratea eller reviewa den. Jag tyckte den var bra och spännande, världen kändes ganska bra uppbyggd (även om det är bisarrt att läsa något som utspelar sig i en påstått utopisk framtid där teknologin är så uppenbart begränsad till hur den var på 40-talet), och plot-twisten på slutet var ... ja, jag vet inte. Den var lite oväntad i alla fall, det får man ge den.

Sad book. World police state has everyone in fear and hating on and turning on each other. Kind of like what it will be like when Trump gets elected. But like in the book, the finger will lose, as well.

Merit Awakens was originally published in 1933 and shows the power of love to reconcile. In the short story "The author who lied", Karin Boye discussed and then criticized the truthfulness of her own novel

I don't feel enough emotional stable to write this review.

So this is a philosophical dystopia kinda half-way between [b:We|76171|We|Yevgeny Zamyatin|https://i.gr-assets.com/images/S/compressed.photo.goodreads.com/books/1421883730i/76171._SY75_.jpg|2144026] and 1984. Maybe a little of the dryness of [b:Meccania, the Super-State|7894479|Meccania, the Super-State|Owen Gregory|https://i.gr-assets.com/images/S/compressed.photo.goodreads.com/books/1347444556i/7894479._SY75_.jpg|11130675].

Its main character is a strange sort of combination of the protagonists of We and 1984, in that like the guy from We he's quite happy as part of a dystopia but also like Winston Smith he's terrified of everything. This cognitive dissonance is just one of the confused or complex elements of the story.
Its quite a complicated tale and maybe a little is being lost in translation at times as some elements can be hard to follow. The ending made little sense to me given the character development but perhaps there was a point in that.

Lot of things to think about, lot of angles. Certainly worth a look for We/1984 fans.

One of the ideas that struck deepest for me is how increased state security doesn't make people feel safer or bring them together but rather increases their fear and separates them by making them fear each other.

Jag borde läsa mer på svenska. Med den här boken märkte jag ofta att det var många ord jag visste inte. Men Astarte är nog en ganska kort bok—den tog mig inte så länge och den var inte så svart att läsa. I början finns det reklamfolk som beskriver kvinnokroppen och vid slut finns det en författare som beundrar en ung kvinna. Emellan möter läsaren människor som tycker deras liv kan bli bättre als deras föräldernas liv och att de behöver inte följa alla gamna vanor eller lyda till alla gamla plikter.

" Med sin uppfinning kallocain har kemisten Leo Kall försett Världsstaten med ett medel för total kontroll. Men när hans sanningsdrog öppnar vägen in till medborgarnas själar visar de flesta hysa vilda och heta drömmar om uppror mot Världsstaten och en önskan om Ökenstaden - en avlägsen plats för frihet och kärlek. Leo Kall börjar själv tvivla på Statens förträfflighet och ifrågasätta sin roll som lojal medsoldat."
"Karin Boyes "roman från 2000-talet" är en kuslig vision av ett polisstyrt och militariserat samhälle. Men den gestaltar också en tro på människans förmåga att skapa en annan, levande värld."

Kallocain, droga pravdy, po jejímž požití každý vyzradí na sebe i na své nejbližší i ta nejskrytější tajemství, a její objevitel, loajální spoluvoják Světového státu Leo Kall, jsou hlavními hrdiny strhujícího antiutopického románu ze vzdálené budoucnosti, kdy o světovládu soupeří Světový stát a Univerzální stát. (Založil/a: Ursulus)

Leo Kall är en kemist i Kemistaden 4 som arbetar för att förbättra effektiveten när det gäller att hitta och sålla ut Världstatens illojala eller fientliga invånare. Han har skapat en sanningsdrog som tvingar personen att säga precis som det är; utan några lögner eller hemligheter.

Men samtidigt som framgångarna är stora när det gäller sanningsdrogen börjar Leo Kall sakta men säkert inse att det är många som har önskningar och begär bortom Världstatens hårda, känslolösa styre – och snart finner han sig själv i en kamp mellan vad huvud anser vara rätt och vad hjärtat vill.

Kallocain är ett bra exempel på den sorts berättelse jag direkt tänker på när jag hör ordet 'dystopi'. Den liknar 1984 på många sätt – vilket faller mig precis i smaken. Det är en bok där Världstaten härskar. Det talas om platser bortom Världstaten; men de är bara myter, ungefär som när vi berättar om Atlantis och Eldorado för våra barn.

Man förväntas att endast föröka sig för statens bästa; men att knyta sig an sina barn på riktigt är inte ens att tänka på. Sådana känslor är ingen nytta för staten och därför bör de inte finnas. Alla existerar för staten. Men trots det så finns det något i de flesta hjärtan som vill ha mer, som har svårt att inte älska, som drömmer sig bort till värld där staten existerar för invånarna.

Det är en vacker men delvis lite långtråkig bok då den inte håller så mycket action; utan det handlar mer om att tänka till och fundera. Däremot så känns det som det saknas något; jag saknar anknytningar till dagens samhälle, vilket gör det svårt att tänka över budskapet i boken mer än flyktigt. I Fahrenheit 451 handlar det om teknologi och i 1984 är övervakning och fullständig kontroll i centrum. Men jag tycker att det är svårt att riktigt förstå Kallocains centrala problem. Möjligtvis en berättelse om att oavsett miljö så är vi mänskliga – och att vara mänsklig är att ha känslor för både saker och andra människor. Det var åtminstone ett ämne jag tänkte på mycket under min läsning.

This book is best seem as a part of dystopian quartet from the first half of the XXth century, the others are: We by Yevgeny Zamyatin, brave new world by Aldous Huxley and 1984 by George Orwell. The novel was nominated for the Retro-Hugo for 1940.

The novel depicts a totalitarian society where the protagonist developed a truth serum (Kallocain), which allows to take oppression to a new level – to judge the very thought and intentions of people. The story does a great job in showing the internalized fear of population. I guess this is underappreciated by western public that totalitarian regimes are much broader than just their leaders and secret police. There is a saying ‘yes, Stalin was a monster, but who wrote millions of anonymous reports?’

Der Chemiker Leo Kall blickt zurück auf die Zeit vor seiner Verhaftung und will nun endlich nach unzähligen Jahren berichten, was damals geschah. In der Chemiestadt Nr. 4 arbeitete er in einem Labor und es gelang ihm ein sagenhaftes Medikament zu erfinden, das seinen Namen tragen sollte: Kallocain. Die Wahrheitsdroge führte dazu, dass die Versuchspersonen ihre Geheimnisse preisgaben und dem totalitären Staat ihre intimsten Gedanken verrieten. Schnell wird man auf ihn aufmerksam und lädt in gemeinsam mit seinem Vorgesetzten in die Hauptstadt ein, um der Staatsführung sein Experiment vorzuführen. Doch all der Erfolg kann Leo Kall nicht vor seinen Ängsten und Unsicherheiten schützen. Sein ganzes Leben lang wird er von Alpträumen geplagt und die für ihn nach all den Ehejahren immer noch offene Frage, ob ihn seine Frau Linda überhaupt jemals geliebt hat, lässt ihn eine Entscheidung mit schwerwiegenden Folgen treffen.

Karin Boyes Roman aus dem Jahre 1940 gilt als eines der wichtigsten schwedischen Romane des 20. Jahrhunderts. Ihr letztes Werk, bevor sie sich das Leben nahm, blickt in eine düstere Zukunft und ist stark beeinflusst von den Zeichen der Zeit. Die deutschen Vorfahren der Autorin haben sie immer wieder gen Süden blicken und beobachten lassen, was sich dort in den 1930er Jahren abspielte und wohin sich die Welt bewegte.

Leo Kall lebt im sogenannten Weltstaat, der mit seiner Überwachung und starren Struktur sowohl an die Ideen Hitlers anknüpfte wie auch an die stalinistische Sowjetunion erinnert. Ersteres kommt vor allem auch in der nur am Rande angerissenen Rassentheorie zum Ausdruck, der zufolge die Menschen im Weltstaat sich genetisch stark von jenen im verfeindeten Universaalstaat unterscheiden. Das Leben wird von Geburt an vom Staat bestimmt und gelenkt und spielt sich weitgehen unter der Erde ab, es bedarf einer Sondergenehmigung, um an die Oberfläche zu kommen. Die Gesellschaft ist stark kommunistisch ohne große Hierarchien geprägt, gleichzeitig durchdringt sie aber auch eine militärische Struktur, die sich beispielsweise in der Anrede als „Mitsoldat“ niederschlägt.

Interessant ist einerseits natürlich Kalls Erfindung namens „Kallocain“, die Wahrheitsdroge, die staatsfeindliche Gedanken aufdeckt und somit eine schnelle Reaktion auf konterrevolutionäre Strömungen erlaubt. Viel spannender fand ich jedoch den Charakter Kalls selbst, der fortwährend von Unsicherheit und Zweifel geplagt wird, der gefallen will und doch beinahe durchgängig starken Ängsten ausgeliefert ist. Letztlich ist das Gefängnis für ihn ein Ort der Befreiung, denn er ist die ihn beängstigende Freiheit im Staat losgeworden und die engen Mauern bieten ihm den Schutz vor sich selbst und seinen Gedanken, den er zuvor schmerzlich vermisst hat.

Boyes Roman steht in einer Reihe mit Dystopien wie „Schöne neue Welt“ oder „1984“, die in dieselbe Entstehungszeit fallen. Gerade weil Roman und Autorin einen starken Bezug zu Deutschland haben, ist mir unverständlich, weshalb er nicht weitaus bekannter bei uns ist. Vielleicht mag die Neuübersetzung daran etwas zu ändern, in der aktuellen Zeit kann es gar nicht genug erfolgreiche Literatur, die die Folgen extremer politischer Entwicklungen aufzeigt, geben.

A dystopian novel in the tradition of 1984, but much more grim, I think because the protagonist is not struggling against the state, but seems to have wholeheartedly accepted it. He invents a drug that causes people to tell the truth, and in testing it is exposed tothe thoughts of people who struggle against it, although in a very vague way. It's a short book, and there isn't much left of it by the time the protagonist is changed--strangely enough by using the drug on his wife to expose what he thinks will be her infidelity. He finds something completely unexpected and his entire outlook changes. The book ends very abruptly with a twist that has little to do with the rest of the narrative. I found it to be very absorbing and interesting, well worth reading.

It's quit different for being a Swedish novel from the 40's, and it really makes you think! It's a book that needs to be discussed in a book club with other people. A lot of meaning and strong emotional expression through colorful characters.
I think I need to reread it to really understand it.

First time that I heard of Karin Boye, was through her poem "Yes ofcourse it hurts". I love that poe for many reasons - but anyway, let's focus on Kallocain. It's more than likely that I partly loved Kallocain from the first second because of the fact that I already was in love with the author, but truth being told - Kallocain is a fantastic book. I raises questions that is time less, and always of relevance to bring up - both to discussion in bigger groups or just to think about by yourself. The language is amazing, and one of the reasons to why I like this book that much is because you can really feel Boye as an author and a person through the letters. From what I've heard, Boye was an intelligent, kind, thoughtful person with a rare talent to.. sometimes disguise ugliness with beautiful metaphors and words, and other times just bring out the ugliness to the brightest of lights to dissect it to its tiniest components. Kallocain is beautiful, realistic, hidden, open, etc. etc. I think that Taylor Swift would describe it as "a nightmare dressed like a daydream".

I'm just going to put this out there: I wasn't the most responsible student. It should be pretty clear that I love to read, and it will probably come as no surprise that sometimes I took two or three lit classes in a semester. The problem was that I would end up with reading assignments of 600 or more pages each night, and I'd have to pick and choose which ones I was going to do. (I may love to read, but 600 pages every night is a little much for even the most voracious reader.) The classes with pop quizzes and upcoming exams or papers always won. My Scandinavian literature in translation course, while I loved it, was usually on the back burner because the professor didn't believe in quizzing us on what we were reading. So some books, like this lovely Kallocain, fell to the back of my bookcase and were never thought of again.

Kallocain was originally assigned to me in the spring of 2011. I finally read it in December of 2014. I don't know what I expected. I have only a very vague recollection of the professor explaining it in class. Maybe I was imagining something like the boring, formulaic dystopias of today. But that's not what this is.

This is a wonderful story of a scientist, Leo Kall, who develops a truth serum (Kallocain) while working in one of the Worldstate's chemistry laboratories. Leo is excited about his discovery and knows that it will greatly benefit the Worldstate by alleviating some of the pressure on the legal system. After all, now suspected criminals will just be given a dose of Kallocain and confess all their crimes!

When Kallocain moves into human testing, Leo finds that many of his fellow-soldiers harbor negative feelings toward the Worldstate. He knows that the individual is of no importance aside from what he can offer the Worldstate, and that so many people feel otherwise is baffling to him. Thank goodness for Kallocain, he thinks, because now these thought criminals can be prosecuted. But soon, Leo begins fearing the consequences of his drug. What if Kallocain were to be misused? What might Leo himself reveal if he were forced to undergo an injection? Has he made a great mistake?

Written over seventy ears ago, Kallocain was surprisingly ahead of its time. In such a short book (just around 200 pages), it's difficult to delve into specifics without spoiling the plot. Let me just say that the book is extremely well-written and still relevant to today's society. If you enjoyed 1984 or We, you will likely enjoy Kallocain.

[see more reviews at the bibliophagist]

http://nwhyte.livejournal.com/2556112.html

This is a short Swedish novel published in 1940, set in a near-future totalitarian state, where the narrator, Leo Kall, invents a drug that compels people to tell nothing but the truth. Naïvely committed to the regime, he observes its use to enforce thought control rather passively, but it all gets real when he starts to consider the drug's potential impact on his relationship with his wife.

It's an original theme, intensely and eloquently described, at reasonably short length (220 pages). I'm really surprised that I had not heard of it before I started my research into the sf of 1940 for next year's Retro Hugos. It seems to me to stand firmly in the tradition of Zamyatin's We, Huxley's Brave New World and Orwell's Nineteen Eighty-Four. Presumably the twin effects of it being in Swedish and by a woman meant that it was overlooked. The 2002 film Equilibrium picked up some of its ideas, as of course did Zelazny's Today We Choose Faces and the first episode of Blake's 7.

La poétesse suédoise Karin Boye écrivit ce roman à la veille de son suicide en 1941. Longtemps dans le cercle des écrivains liés à Henri Barbusse, auteurs pacifistes et socialistes, elle déchante lors d'un voyage en URSS en 1928, au tout début donc de l'ère stalinienne, en découvrant les réalités de la vie soviétique. Elle publie plusieurs volumes de poésie ainsi que des romans, certains autobiographiques.
La Kallocaïne est un roman de la dystopie, écrit dans la tourmente des premiers mois de la Seconde guerre mondiale alors que le totalitarisme semble vaincre sur tous les fronts. Le roman dépeint une société terrifiante, plus proche il me semble de la société soviétique que de celle de l'Allemagne nazie — y compris peut-être de manière prémonitoire, par exemple par la description de villes fermées dédiées à la recherche scientifique. Le personnage central, Leo Kall, a mis au point une drogue — sorte de sérum de vérité — qui contraint ceux à qui on l'injecte à révéler leurs pensées les plus intimes en levant toutes leurs inhibitions. Au fur et à mesure que les expériences menées sur des cobayes "volontaires" révèlent la puissance de la kallocaïne, les autorités de l'État vont prendre en charge l'expérimentation puis modifier le droit pour permettre de poursuivre les coupables par la pensée.
Si le texte n'a peut-être pas tout à fait la qualité d'écriture que l'on peut trouver dans le Nous de Zamiatine, il en est toutefois très proche par le fond, de même qu'il est très proche du 1984 d'Orwell. Très proche et souvent plus effrayant, en tout cas plus effrayant que le roman de Zamiatine, sans doute par le caractère quotidien, simpliste, inculte également de la pensée du narrateur, élevé dans un monde sans passé donc sans histoire entièrement contrôlé par les services de propagande et qui ne comprend donc pas que certains de ses cobayes aient conservé la mémoire de civilisations antérieures (puisqu'il n'y a jamais eu de civilisations avant l'État mondial et qu'au-delà des frontières dont nul ne sait où elles seraient puisque toute mention de données géographique est interdite il n'existe pas d'êtres humains).
La différence majeure avec ces deux autres grands romans dystopiques est que le personnage principal ne se retrouve pas victime à son tour du système : fait prisonnier par l'armée ennemie (celle de l'État universel, très similaire idéologiquement à l'État mondial), il va poursuivre les mêmes recherches. Orwell l'aurait montré subissant à son tour l'injection de kallocaïne ; Boye le montre en délateur faisant arrêter et condamner son propre chef qui exprime trop visiblement ses sentiments pour ne pas être dangereux.

I was introduced by a Swedish friend to the work of Karin Boye, who has been described as "Sweden's greatest woman poet," and I will always be grateful to him for the discovery. I have frequently thought that the best of her work seems caught in that limbo between faith and despair, but my perceptions are perhaps influenced by my (limited) knowledge of her struggles with her sexual identity, and her eventual suicide. Two of my favorites:

You Are My Purest Consolation

You are my purest consolation,
you are my firmest protection,
you are the best thing I have,
for nothing hurts like you.

No, nothing hurts like you.
You smart like ice and fire,
you cut like steel my soul -
you are the best thing I have.

Yes, of course it hurts

Yes, of course it hurts when buds are breaking.
Why else would the springtime falter?
Why would all our ardent longing
bind itself in frozen, bitter pallor?
After all, the bud was covered all the winter.
What new thing is it that bursts and wears?
Yes, of course it hurts when buds are breaking,
hurts for that which grows
and that which bars.

Yes, it is hard when drops are falling.
Trembling with fear, and heavy hanging,
cleaving to the twig, and swelling, sliding -
weight draws them down, though they go on clinging.
Hard to be uncertain, afraid and divided,
hard to feel the depths attract and call,
yet sit fast and merely tremble -
hard to want to stay
and want to fall.

Then, when things are worst and nothing helps
the tree's buds break as in rejoicing,
then, when no fear holds back any longer,
down in glitter go the twig's drops plunging,
forget that they were frightened by the new,
forget their fear before the flight unfurled -
feel for a second their greatest safety,
rest in that trust
that creates the world.

There is something in these lines which makes me want to crawl away to some secluded corner, and be very quiet with myself... Powerful, in ways I am not always able to understand.

Det här tyckte jag riktigt mycket om.

Verdensstaten, ca år 2000.
Leo Kall er en loyal tjener for den totalitære verdensstat, han lever i. Han er kemiker og opfinder et stof - som han opkalder kallocain efter sig selv - der får folk til at røbe deres inderste tanker. Staten er virkelig uhyggelig, folk bor fx i Kemiby #4 og kan blive forflyttet til en anden by med kort varsel. I så fald afskæres al kommunikation, så forældre og børn skilles. Ved 8 års alderen kommer børnene på et skolehjem og i det hele taget afbrydes personlige forbindelser for et godt ord.
???
En krystalklar dystopi. Bogen er udgivet i 1940, så den er tidligere end 1984 for slet ikke at tale om 1950'ernes afsløringer af de forbrydelser, som Stalin begik mod sit folk.

Karin Boye’s dystopian novel from 1940 is a modern classic in Sweden, and considering my taste for the genre it’s really quite strange I haven’t read it before. Boye’s vision of a nightmarish police state, where regulations, paranoia and propaganda rule people’s life, is pretty reminiscent of Orwell’s 1984. In Boye’s version of totalitarianism, children are taken from their parents and put in training camps at the age of seven, whole cities are devoted to producing specific items (our hero Leo Kall lives in Chemistry City 4), and every word you speak, both in public and in private is being judged.

Leo Kall is a chemist and a loyal servant of the World State, and with his invention Kallocain – a dead-sure truth serum, leaving no permanent damage in the subject – he provides the government with a powerful instrument of control. For the first time it’s possible not only to focus on acts, but on intentions and innermost thoughts in the citizens. It’s possible to find out who is really loyal to the core. And who is a doubter, a dreamer, a poser, a traitor. Kallocain is a huge success, and a law that criminalizes thoughts is passed. But Leo is beginning to doubt, especially in the light of the confessions he hears from people under the influence of the drug. Is there such a thing as a mind pure enough to pass the test?

Some of the best parts of this book are the confessions made under the influence of Kallocain that Leo hears while administering the syringe. They feel personal and fresh and offer a clever way of telling more about this society from a human perspective. Like the woman who is married to a state traitor but in her confession is focusing on the amazing thing that he loved and trusted her enough to tell her. Or the members of a strange little cult who show just how small an act of rebellion can be and still bring hope.

Kallocain is clearly written as a warning against Stalinism, and comes across a little dated. But Boye’s dry, Kafkaesque style is still very readable. And a lot of the situations put forth in this slender book are fresh takes on the old “free thinker in an oppressive society” theme that at least I have never read before. I recommend it to any fan of dystopian literature.

När man läser framtidsskillnader finns det två sorters intressanta fel: för det första allt som inte hände; alla märkliga tekniska innovationer som aldrig blev av (borde vi inte vara i färd med att förbereda den där andra expeditionen med riktning Io vid det här laget?), för det andra allt det som verkligen hände: man tycks kunna föreställa sig atombilar men inte datorer, rymdresor men inte personliga musikspelare, inglasade städer men inte mobiltelefoner. Dessa problem vidhäftar naturligtvis även Kallocain, om vetenskapsmannen Leo Kall, verksam i ett framtida, totalitärt samhälle, som uppfinner en sanningsdrog som tvingar en att ge upp alla ens innersta tankar: den kemiska vetenskapen är långt avancerad, men man kan inte bygga avlyssningsanordningar i hissar, kan inte spela in avlyssningar, och sparar all information i jättelika arkiv.

Naturligtvis gör dessa tekniska missar ingenting: när man skriver dystopier är det inte den tekniska utan den samhälleliga utvecklingen man är intresserad av; man vill varna för hur hemskt det vore att leva i en värld där alla ständigt går omkring och tittar sig över axeln, ängsliga för vem som kan tänkas ange en. Kallocain är inget undantag, men den sanningsdrog som gett romanen dess namn gör blottläggandet extra effektivt; uppfinnaren konfronteras inte bara med hur förljugen den bild han haft av sina medmänniskor som mestadels stolta, idealiska samhällsmedborgare är, men också med en slags primitiv motståndsrörelse, som vägrar acceptera statens fattiga själsliv och söker sig till varandra för att sprida sådan kultur som egentligen förbjudits.

Förutom det att Kallocainet drar fram sådan ängslan för sin plats i världen som nog alla går och dras med, visar det också på andra sätt om en insikt i människolynnet: Leo Kall är briljant som vetenskapsman men naiv som människa, misstänker att hans hustru är otrogen med hans chef. Chefen tycks ha vett att både genomskåda Världsstatens ondska och att bara försöka påverka den inom dess egenuppsatta parametrar, och verkar vara den ende som förstår vad Kallocainet kan leda till och samtidigt finna det osmakligt.

Romanens slut är dock öppet; Kallocainet, som verkade vara en sådan välsignelse för övervakningsstaten, har även visat sig kunna katalysera de halvt oformulerade tankar om en annan värld som visat sig kunna uppstå hos alla individer. Vill man kan man tolka det som en gnista av hopp i en skildring av ett annars tröstlöst samhälle.

I wouldn't call it "hilarious",* for sure, but I definitely agree that Karin Boye has done us a great service in writing this book. Reminiscent of 1984 and also of Yvgeny Zamyatin's WE, KALLOCAIN is actually more frightening than either of those. The mind of the "collaborator," the willing citizen of a totalitarian state, is laid bare; his rationales and fears are thus universalized, and one sees the tyrant in all of us ...

* This review was responding in part to another review on Amazon.com, titled, "Hilarious futuristic vision."