Geoffrey Brereton (1906–1979)

Jean Froissart är möjligen den störste av senmedeltida historieskrivare; utanför Island finns det i alla fall få som kan ta upp tävlan med hans Krönika, vilken berättar om den första delen av hundraårskrigen, liksom andra ändelser under samma period, från kung Edvard III till Rikard II:s död. Froissart reste över halva Västeuropa: han var flera år vid engelska hovet (och var tillsammans med Chaucer med på en ambassad till Milan, där de hamnade på samma fest som Petrarka – men ingen av dem verkar närmare ha noterat de andra), han besökte Skottland, Spanien, Sydfrankrike. Huvuddelen av sitt liv framlevde han dock i Nederländerna.

Hans krönika är av den farliga litterära kvalitet som gör att den ofta återberättas tämligen rättframt i senare historieböcker. Så gjorde förresten Froissart själv: första delen, som bland annat skildrar slagen vid Crécy och Poiters, är en omarbetning av en tidigare krönika skriven av Jean le Bel. Snart kastade han dock dessa bojor och lät sin krönika svälla till ett enormt omfång: den förkortade utgåva jag nu läst är på dryga 450 sidor, och motsvarar enligt förordet endast en ungefärlig sjättedel av hela texten.

Froissart intresserar sig i huvudsak för vapendåd och kungligheter; när lägre stånd någon gång skymtar förbi är det nästan alltid med förakt, såvida de inte är lydigt disciplinerade. Jacqueriet fyllde honom med enorm fasa: inte nog med att folk reste sig och slog ihjäl adeln, de var otvättade och saknade ledare. Senare resningar skildras visserligen i något mildare kulörer, men ändå klart missbelåtet.

Hellre då nobla riddare, eller åtminstone försigtagna friskaror, fast naturligtvis allra helst bildade herrar som greven av Foix, en hedersman vars tragiska öde (hans son skall enligt Froissart ha lurats att försöka förgifta honom, men påkommits och sedan svultit sig till döds i fångenskap) ges mer sympati än alla de som drabbats av krigstågen genom Frankrike.

Den som vill döma historiker efter allmän moral har alltså inte mycket att glädjas åt hos Froissart. Ej heller de kritiskt sinnade historikerna, då hans handlag med sanning (och geografi) är minsta sagt fritt. Vill man ha en läslig, opålitlig men roande krönika kan man dock knappast göra ett bättre val.… (mehr)

This is the most modern of the selections of Froissart that I have read, and Mr. Brereton has made a serious effort to present at least one example of the vast range of topics covered by the work. I can read this as a historical novel, or as a serious source, though academic historians really prefer almost any other source for making serious points. It's a good read, but the Thomas Johnes translatin, though much longer gives a good flavour of the piece. I tried the Lord Berners translation from the 1530's but the writing is flatter than Malory, and the spelling has not been regularized as the Penguin Malory is. But for wandering in a medieval experience, muttering out the words one by one, the Berners is wonderful. This Penguin selection is the best way into Froissart, and if you go on to the longer translations you'll be grateful you stared with this one.… (mehr)