Louis de Rouvroy, duc de Saint-SimonRezensionen

Volume set of 14 1910. Vol I -III of Louis XIV , Madame DuBarry, Marie Anotinette Vol I and II, , Napolean Vol I-III, Josephine I,II, Court of Charles II, Courts of Berlin and St. Petersburg

1/28/23

Plodding a bit. I am enjoying this simply because I have read so much in the era and about this King and his court that I am familiar with the names, places, events so that the behind the scenes look is interesting. I am not sure than anyone coming to it cold would find it riveting. The historical is fascinating in its own right.

Louis de Rouvroy, duc de Saint-Simon, GE (16 January 1675 – 2 March 1755), was a French soldier, diplomat and memoirist.[1] He was born in Paris at the Hôtel Selvois, 6 rue Taranne (demolished in 1876 to make way for the Blvd Saint-Germain). The family's ducal peerage (duché-pairie), granted in 1635 to his father Claude de Rouvroy (1608–1693), served as both perspective and theme in Saint-Simon's life and writings. He was the second and last Duke of Saint-Simon. His enormous memoirs are a classic of French literature, giving the fullest and most lively account of the court at Versailles of Louis XIV and the Régence at the start of Louis XV's reign.½

Wit, humor, vitriol and pageantry -- the necessary hallmarks for a peer at the French court also deliver a great reading experience. Saint-Simon regales us with an irreverent insider's view of his more than 30 years at court, from the later days of Louis XIV to the ascension of Louis XV. All the plays for power, sex, position and money by friends, enemies, nobles and others are here, with Saint-Simon's fascinating, and brutally honest, assessment of any situation.

AG-4

> Par Adrian (Laculturegenerale.com) : Les 150 classiques de la littérature française qu’il faut avoir lus !
07/05/2017 - « Il faut vivre Saint-Simon […] Personne, sauf Montaigne, n’a eu cette lame en pointe, cette encre noire. La plume de notre duc trouait la feuille. Il « assenait » (le terme est de lui) ses regards. » Jean Cocteau résume en ces mots ce colossal classique de la littérature française.

> Babelio : https://www.babelio.com/livres/Saint-Simon-Memoires-tome-1--1691-1701/76796

> MÉMOIRES, tome 1, par Saint-Simon (Gallimard, 1990, Poche, 647 page). — Louis de Rouvroy, duc de Saint-Simon, fut l'un des favoris de la cour de Louis XIV. Grand seigneur, il eut le privilège de loger à Versailles et d'y observer les intrigues de palais. Durant plus de trente ans, Saint-Simon va être l'historiographe du roi et de la cour. Ses Mémoires, oeuvre colossale de plusieurs milliers de pages, ne sont pas une entreprise autobiographique, il s'agit en fait d'une gigantesque fresque historiographique. Le titre des Mémoires est trompeur. Saint-Simon en avertit son lecteur: "Je ne parle pas du coeur, dont ce n'est pas ici le lieu. (...) Ces Mémoires ne sont pas faits pour y parler de moi." Il précise : "J'écris une histoire particulière (...) celle du temps et du pays où on vit." Une histoire donc et non une autobiographie : les Mémoires sont rédigés à la première personne, mais une personne se postant discrète et anonyme, comme une caméra cachée, dans les couloirs de Versailles et les allées de son jardin. De là, on assiste, spectateur comblé, voyeur patenté, au défilé impressionnant des courtisans intéressés et aux tableaux vivants des gens de cour. À la mort du Grand Dauphin en 1712, Saint-Simon se plaît à "croquer" tout ce beau monde qui "méditait profondément aux suites d'un événement si peu attendu, et bien davantage sur eux-mêmes". Tels sont les Mémoires de Saint-Simon, drôles, vivants, scrutateurs, une somme incomparable sur les moeurs politiques du temps que renferme un traité de morale caustique sur la fatuité éternelle de l'homme. --Denis Gomber
—Johnny Gimenez (Culturebox)

Louis de Rouvroy är inte ett namn man känner igen. Hans titel, vilken är vad han omtalas som, när han någon gång nämns, är något mer bekant, men knappast såpass att den ingår i allmänbildningen: hertig Saint-Simon. Han var pär av Frankrike under Ludvig XIV och Ludvig XV, i huvudsak verksam som hovman, medlem i förmyndarregeringen för Ludvig XV som leddes av hans barndomsvän, hertigen av Orleans, och vid ett tillfälle ambassadör till Frankrike. Detta var, utöver en kort och acceptabel men inte noterbar vända i armén i ungdomsåren, i princip allt vad offentlig karriär han hade.

Saint-Simons betydelse för eftervärlden är således i materiellt hänseende ringa; han är främst ihågkommen på grund av det författarskap han utövade när hertigen av Orleans avlidit, hovet mer eller mindre stängts för honom och hans stjärna slutligt dalat. Han drog sig helt tillbaka och sysselsatte sig med historiska och genealogiska frågor, och efter att ha läst en annan hovmans memoarer som förvisso var exakta men dessvärre helt onjutbara började han redigera sina egna. Under översättning av Stig Strömholm har ett litet urval (hela verket utgör många volymer) publicerats under titeln Minnen från Ludvig XIV:s hov 1691-1723 (även om det sista fragmentet som tagits med dateras till 1718).

De minnen som medtagits rör olika områden: Saint-Simons tidiga militära karriär, hans giftermål, där han försökte skaffa sig en så fördelaktig svärfar som möjligt men där han till slut fann en hustru som visade sig passa honom ypperligt och som han senare kom att prisa högt, en redogörelse för kung Ludvig XIV:s död, en dito över hans person, och till slut en skildring av den triumfens dag som var den 26 augusti 1718, då parisparlamentet sattes på plats och Ludvig XIV:s oäkta avkomma deklasserades, båda två stora glädjeämnen för den processglade, bördsstolte hertigen som först låtit tala om sig när han knappt vuxen förde en grupp hertigars talan i ett mål där en annan av pärerna menade sig ha rätt till högre rang då han menade sig ha en titel med högre anciennitet.

Saint-Simon verkar dessutom ha varit observant, långsint, kapabel till storsint objektivitet likaväl som djupaste förakt för sina personliga fiender och den i hans ögon mycket tveksamma värdighet som tillkom den franska ämbetsmannaadeln, i synnerhet när den jämfördes med svärdsadeln (dessa var statsrättsligt åtskilda, även om de i praktiken var sammanflätade av släktband). Hans porträtt av kungen innehåller såväl klart uppskattande passager som djupaste klander av försöken att upphöja oäktingarna. Saint-Simon såg några av de problem som fanns inbyggda i franska staten, men förmådde inte komma med åtgärder.

Det är tyvärr också nödvändigt att säga en del om översättargärningen. Förutom att med berått mod ha försett en originaltext på dryga trehundra sidor med en inledning på tvåhundra, så används notapparaten besvärande ofta inte enbart för att komma med välkomna sakupplysningar om vem som döljer sig under vilken beteckning och hur Saint-Simon på annan plats uttalat sig om dem eller hur Versaills var organiserat, utan även för att komma med beskäftiga suckar över hur Saint-Simon låter samma pronomen syfta på olika personer i samma stycken, eller upprepat påtala hur Ludvig XV under den där dagen 1718, när han var nödvändig att ha med under ett sammanträde, vid tillfället endast var åtta år.

Saint-Simons minnen målar upp ett hov fyllt av intriger, styrt av åldrig sedvänja och byggt kring underliga ritualer. Han har tydliga antipatier, men en ovanlig gåva att alltid kunna se även goda sidor hos de han annars ogillar. När han började sin bana hade kung Sol redan passerat sin middagspunkt, och även om en del mycket oroande händelser med upphävandet av toleransediktet från Nantes som främsta exempel störde ordningen, så låg ännu det brak med vilket allt skulle falla samman långt fram i tiden. Saint-Simon är en intressant röst från förr som man är glad att kunna höra på svenska, låt vara att man önskat en mer diskret tolk.½

Non esiste biografia di Luigi XIV o altro libro che tratti della storia di Francia nel periodo in cui Luigi XIV ha regnato che possa esimersi dal citare le memorie del Duca di Saint Simon. Appena ho potuto quindi ho voluto leggere direttamente quel testo così spesso citato come fonte indispensabile per la conoscenza di un periodo storico tanto interessante. Il libro interessante lo è veramente, anche se traspare in ogni pagina la ristrettezza delle idee dell'A. tenendo conto anche del fatto che l'epoca dei lumi stava per nascere, fenomeno a cui il Saint Simon rimane completamente estraneo. Il Re Sole per l'A. è un pericoloso sovversivo, da biasimarsi perché ha sottratto potere alla vecchia aristocrazia per conferirlo a uomini nuovi a lui devoti e che si rivelarono, tutto sommato, abbastanza competenti. Sovversivo lo fu anche quando conferì ai figli illegittimi i privilegi della prode legittima, privilegi che furono loro sottratti immediatamente dopo la sua morte ristabilendo la tradizione a cui il Re aveva inferto una vistosa e pericolosa ferita. La cosa non deve stupire eccessivamente. Infatti a questo proposito tenuto conto del fatto che in Italia l'equiparazione della prole legittima a quella nata fuori dal matrimonio si è arrivati solo in tempi relativamente recenti.½

Een der merkwaardigste figuren aan het hof van de Zonnekoning is ongetwijfeld Louis de Rouvroy, Duc de Saint Simon.
Als zovelen van zijn mede-edelen was hij gevangen in de " gouden kooi" van Versailles en zeker even sterk als de anderen verloor hij zich in het loze ritueel, waarmij Lodewijk XIV de Franse adel onledig placht te houden.

Vol I, II, III: Moyen. Couv usees. Vol IV, V, VI, VII: AB. Couv un peu usees.