Stig Strömholm

Det är synd att klaga när marknaden bestås med en essäsamling i litterära och historiska ämnen, ty sådant sker inte ofta. När skribenten dessutom är speciellt inriktad främst på den antika världen och kontinental förromantisk litteratur blir det än mer värt att skärma en sådan rar blomma som Reskamrater, i synnerhet som prosan är klar och redig, utan att därför sakna ambitioner.

Dock, någon liten ansning måste anbefallas innan vi kan gå in på njutningarna mer i detalj: detta är en klippbok, sammansatt i huvudsak av understreckare. Detta är inget fel i sig, och även den flitigt apostroferade mästaren Frans G Bengtsson använde i huvudsak sådan teknik. På det hela taget är heller inte problemet heller sådan brist på redaktionell verksamhet som undviker upprepningar – även om sådana förekommer, bland annat en irriterande vag referens till en »berömd matematiker« som skall ha sagt att »en vetenskap är ett välbyggt språk« (lite googlande ger vid handen att källan istället bör ha varit filosofen Étienne Bonnot de Condillac, som dock aldrig verkar ha sysslat allvarligt med matematik) – utan istället att näraliggande material aldrig arbetas samman. Understreckare är utmärkta tingestar i sitt naturliga sammanhang, men som egna essäer för längre läsning blir de väl korta, och kunde detta avhjälpas genom sammanslagning vore det väl utmärkt?

Annars är Strömholm en fin introduktör, som kortfattat ger det nödvändiga sammanhang som krävs för att man skall sätta de olika personer han behandlar – vilka sträcker sig från Thukydides till Mme de Staël, från kung Arthur till den svenske universitetsmannen Björn Magnusson, verksam i Wien vid medeltidens slut– i sina sammanhang. Det är nästan alltigenom behaglig läsning, även om irritation dock infinner sig vid de tämligen frekventa utfallen mot saker i samtiden: speciellt upplevda krav på aktualitet liksom diverse ord som inte finner nåd inför författaren. Motviljan må vara äkta, men för läsaren framstår det hela som petitesser: skall man nu en gång klaga bör man göra det i ordentligt format.

Nu kom jag själv in på invändningar, trots tidigare löfte. Det var mindre välbetänkt: jag vill trots allt hellre dväljas vid de reflektioner som föranletts av läsningar av gedigna tyska monografier, berömvärda svenska utgåvor av medeltida dokument, valfrändskaper från studentårens grekisklektioner, eller för den delen den svenska inställningen till sommaren som ett oändlighetens lyckoland. Det är trevligare och mer rättvisa minnen av denna goda bok.… (mehr)

Stig Strömholm skriver i andra delan av trilogin som börjar med "Dalen" och avslutas med "Skogen" om T. Parridius Gratus som tvingas lämna sin hemtrakt och söker upp en romersk här ledd av en omtalad härförare.

I sitt ämbete som rektor för Uppsala Universitet har jag haft förmånen att träffa Stig Strömholm några gånger. Sällan har jag lyssnat på en mer vältalig person, varför då jag snubblade över "Fälten" på ett antikvariat inhandlade den och nyfiket dök över texten. Och visst, formuleringskonsten visar han, för att inte säga att han glänser med den. Men historien är inte så himla intressant och alltför detaljrik. Det blir faktiskt mer än lovligt tråkigt långa stunder.
Men kanske har man fått en nyanserad bild av hur en romersk här fungerade, och kanske något om livet i övrigt i det romerska rikets slutskede... om man orkar hålla koncentrationen uppe.… (mehr)