En icke oansenlig del av Frans G. Bengtssons epistolära kvarlåtenskap utgörs av breven ställda till vännen Sigfrid Lindström, Tristan kallad, utgivna av Rolf Arvidsson (svarsbreven finnes förutom ett enda inte kvar; de brändes när Bengtsson flyttade från de skånska till de västgötska tassemarkerna). Låt det genast vara sagt att detta knappast är något för de som inte har specialintresse för endera av dessa herrar, eller i alla fall av den allmänna lundamiljö de båda framträdde ur.

Breven har i huvudsak litterärt ämne: till en början är det främst frågan om Bengtssons råd till skaldekollegan, vilket, i de fall där man inte sitter med dennes färdiga alster för ögonen, måhända blir en smula svårföljt. Redaktör Arvidsson har förvisso bifogat de dikter som inte kom att utges, men för den som i huvudsak intresserar sig för skribenten och inte adressaten hjälper detta föga. De frågor som avhandlas är också i första hand av teknisk natur – hur skall denna mening pressas in i denna strof – och endast i enstaka fall mer allmänt teoretiskt hållna.

Nåväl, med tiden övergick brevskrivandet till mer vardagsnära saker: skäll på oförstående tidningsskribenter, utbyte av tankar om romaner – i synnerhet sådana som skulle kunna översättas och ge bröd på författarbordet. Ibland nås man också av en mer personlig reflektion, som när Bengtsson uttrycker sin syn på sina »monomanier«: hans åsikter om poesi, hans oförstånd inför demokrati och hans avsky inför Rousseau och liknande, men detta är sällsynt. Mycket utrymme åtgår också åt rent skvaller, men som de flesta av de gemensamma bekanta inte är helt bortglömda personer så må detta väl vara hänt.

Huvudskälen till läsning är annars desamma som för annat av sådant Bengtssons penna som inte utgavs under hans livstid: stilen, stilen och stilen. Hans förmåga att nedgöra både sig själv och andra, eller hylla desamma, alltefter vad han finner påkommet, är tyvärr sällsynt. Likväl står den här rätt långt från den prosapoesi han i sina bästa stunder kunde åstadkomma – men så var han också den sortens författare som verkligen fick kämpa för att komma någonvart med sina böcker, vilket också stundom framkommer i breven. Dessa är inte några storverk, men de glimtar av verklig storhet som trots allt finns där var nog för i alla fall denne läsare. ( )