Ni vet hur det kan vara i stan i slutet av januari när vintern aldrig vill bli nånting annat är råkyla från Östersjön och slask på gatorna och trottoarerna fulla av gruvligen instängda ryggkrökare som mutrar sína besvärjelser ner i si och sand och salt och allt är så oerhört jävla grått och vitt och svart att självmordet viker runt hörnet som en kåt festivaldeltagare från Trinidad och allt är dimma och hangover och inte ens en ny stereo eller bil eller nån annan skit man kan hetsa upp sej över om man bara är betrodd nog att få det per avbet fyrtiotvå månader, inte ens en sån själslig snaskebakelse kan nå fram till ens planeringsbord, inte ens det, inte ens planeringsbordet uppställt, allt nerlagt, ni vet hur det känns då, i stan, i slutet av den förbannade januari som inte har nånting annat att erbjuda än en ett par dagar kortare februari.