Jag minns hur jag som ung läste en illustrerad version av den nordiska mytologin, med fina akvareller och en någorlunda trofast version av vad man kan hitta i Snorres Edda. Jag tyckte om den då, men idag skulle jag nog tycka den var lite för enkel, och bilderna kanske något tama (den riktade sig ju trots allt till barn i slukaråldern, som kanske inte riktigt är mogna att få berättat för sig om valkyrior som väver med tarmar och med människohuvuden som lod). För mig finns istället nu Johan Egerkrans Nordiska gudar.

Ingen kan anklaga detta för att vara en lättviktig bok: i stort sett alla av de längre berättelser som finns bevarade finns här återberättade, liksom ett något annat urval gudar än man normalt tar upp (Gefjon och Skade får egna kapitel, dock inte Brage eller Ull), allt illustrerad med en vacker stil som ibland slår åt jugend, ibland drar mer åt rollspelsillustration. På slutet ges dessutom en ordentlig litteraturlista, för den som vill läsa mer.

Den jämförelse som ligger närmast till är dock Peter Madsens Valhall, inte bara för att Madsen skrivit ett översvallande förord: i synnerhet de senare alstren i den serien är minst lika mycket vackra illustrationer som berättande serier, och det finns klart överlapp dem emellan: att den åldrige Odin tecknas som en vithårig, långhårig man med rynkor är inte förvånande, men att även Loke är någorlunda lik dem emellan är inte så självklart (även om Egerkans tagit fast på det demoniska med Madsen mer ser honom som en feg men i grunden harmlös pajas). För övriga gudar är skillnaderna större, i regel genom att Egerkrans versioner är mer heroiska eller mörka.

Speciellt bör illustrationerna av Odin på Sleipnir och den stora stridsscenen ur Ragnarök framhållas, även om det finns mycket att sitta och förlora blicken i. Jag vet inte om dessa hade fått mitt hjärta som tolvåring att slå snabbare än den utgåva jag läste, men idag får de det garanterat. ( )