Andra delen av Vei är ypperlig: tvekamperna mellan asars och jättars förkämpar går vidare, på och utanför arenan. Lokes spel blir allt farligare. Oden alltmer grymt bedräglig, och Gillingur allt mer högmodigt säker: nu skall äntligen jättarnas tur komma, och den tribut som flödat till asarna skall äntligen komma dem till del. Blod flyter, allt som oftast oskyldigt (och för all del somt som är nog så skyldigt också). Klimax närmar sig, när Lokes plan skall nå sin frukt.

Omskapandet av de nordiska myterna fortsätter: allt är sig likt, men ändå helt annorlunda. Det hela är mycket intelligent, men inte kyligt: sakernas tillstånd har inte kastats om helt slumpmässigt, utan för att kunna föra fram en berättelse med poäng (och, för all del, för att det skall blir storslagna strider och djup ångest, även om den senare framstår som något tunn när personer dödas som är föga mer än namn och ansikte). Vissa sår går djupt, för djupt för att läkas. Hur bränner man bort det ruttna utan att skada vad som lever? ( )