Bakgrund.

Slaget vid Manzikert (Manazkert) ägde rum 1071 e. Kr.; kejsar Nikefóros Botaniátes tvangs abdikera 1081. Mellan dessa två årtal bör själva Diwan, eller åtminstone en första stomme till den, tänkas koncipierad. Den följande avdelningen innehåller senare tillägg och utbyggnader av legenden. På samma sätt har grekiska, serbiska, kretensiska, främreasiatiska medeltida eper och dikter traderats och utsmyckats ända fram till nutiden. Men under legenden torde ligga någon verklighet.

Manzikert föregicks av det byzantinska rikets sista stora uppladdning för att hålla seldjukerna tillbaka. Slaget utföll olyckligt, vilket inte var den tappre kejsarens fel utan berodde på inre oenighet (varom mera nedan) och öppet förräderi av flera höga herrar. Kejsar Romanos Diogenes och den del av hären som förblivit honom trogen (och till vilken sångaren tycks ha hört) blev fångna hos Alp Arslan. En del av dem utväxlades sedan. Kejsaren blev mot givet löfte, garanterat av tre biskopar, bländad och lämnad att dö. Något liknande bör ha hänt flera av hans trognaste medkämpar, bland vilka många rimligtvis bör ha varit akriter, gränsfurstar som hade allt att frukta från ena eller andra parten i slaget.

1000-talet var i Byzantium en upplösningens tid, framför allt inrikespolitiskt. Byråkratin dominerade inte mindre än det intriganta och maktlystna prästerskapet. De stora familjerna tog än det ena, än det andra partiet. Ett slags "skönandar" som kallade sig rhetorer (bland vilka Psellos) spelade en stor roll, inte bara som opinionsbildare.

Samtliga, även de flesta bland kejsarna, ringaktade och försummade armén och det militära, som i den svåra utrikespolitiska situationen med ständiga slaviska eller turkiska raider in på byzantinskt område kunde ha varit rikets enda skydd, liksom den i gamla dagar hade varit den centraliserande maktens, kejsarmaktens, egentliga stöd. Konstantinopel hade blivit ett schackparti av intriger och motintriger med för yttervärlden blinda spelare.

Det var genom en palatskupp och en militärkupp som Romanos Diogenes kom till makten. Han hade ingen tur. Det var likaledes genom en militärkupp som Nikefóros Botaniátes avsattes av Aléxios I Komnénos 1081, och han hade framgång. Men svårigheterna var oerhörda och det gällde numera framför allt ett uppehållande försvar. Så kom korstågen, och de betraktades med misstroende. Byzans' hållning under denna tid har bedömts hårt på västerländskt håll. Men man visste ju vad seldjuker och araber gick för, man hade slaverna i ryggen och de egna inrepolitiska svårigheterna. Misstroendet skulle visa sig berättigat ett hundratal år senare då Konstantinopel plundrades i grunden av venetianarna och det fjärde korstågets "riddare", på själva långfredagen år 1204, ett datum som aldrig glömts i öster men gärna glöms här.

Så blev Konstantinopel, Roms arvtagerska, Gudsstaden, framför allt den heliga Jungfruns stad, i kraft av politisk och inte minst religiös eller teologisk hybris, men också genom yttre och inre olyckor, småningom knappast mer än ett huvud utan kropp, moget att skördas av folkslag som gärna tog huvuden (år 1453).

Vad fursten av E. beträffar kan man inte säga mer om honom än vad som framgår av dikterna: att han var en oriental som möjligen bibringats vissa halvkristna idéer. Lika litet var han mohammedan. Grekiska, arabiska och iranska föreställningar blandas i hans själ.

Det ger mig tillfälle att säga, att jag i likhet med många moderna författare inte tror på uppdelningen i tidsåldrar: antikens slut i och med kristendomens upphöjande till statsreligion, tidig medeltid etc. etc. De labila religiösa förhållandena som utmärkte hellenismen endast fortsatte, både inom kyrkan med dess otaliga spetsfundiga schismer, och utanför den kristna sfären, där folket och många av de stora levde som förut, möjligen med tillägg av någon fernissa av den ena eller andra religionen eller sekten.

(Ur: Författarens förklarande noter efter diktsamlingen) ( )