Det torde inte vara någon hemlighet att jag har svårt att motstå Frans G Bengtssons prosa. När jag således i ett antikvariat hittade en textkritisk utgåva av Litteratörer och militärer kunde jag därför inte motstå frestelsen, trots att jag egentligen redan äger boken (dessutom försedd med Gunnar Brusewitz fina illustrationer), och trots att jag betraktar den som den svagaste av hans samlingar, för trots att den innehåller så utmärkta essäer som de om Villon, Stonewall Jackson och olika dryckers (brist på) poetiska skimmer så tyngs den av de om Walter Scott (ett dugligt hantverk, men den saknar det schvung som hans bättre alster har) och Joseph Conrad (de biografiska detaljerna runt denna säkerligen utmärkta författare kommer inte alls till sin rätt). Det som var nytt var således de närmare detlajerna kring de olika essäernas tillkomst jämte en del förklaringar av olika uttryck, ehuru Bengtsson faktiskt är tämligen lättillgänglig.

Som vanligt gäller att det inte är så mycket stoffet som förs fram, som rösten som det görs med, som gör det hela läsvärt; mycket av det rena faktainnehållet är väl inte egentligen speciellt svårt att få reda på på annat håll för den intresserade, och Bengtssons egna åsikter är i många fall åldrade, ofta reaktionära, i vissa fall rent förfärliga. I just detta fall finns det dock inte så mycket av denna art, förutom då den stora, romantiska sympati han hyser för Karl XII och de amerikanska sydstaterna; det är förvisso sant som redan hans samtid påpekade att han när han skildrar slagfält gör det snarare som lustiga upptåg än blodiga bataljer, men därav följer icke en genomgående idealisering av kriget, och de umbäranden som le Grande Armée fick genomlida under tillbakatåget från Moskva framstår tydligt, liksom sydstatssoldaternas brist på det mesta och de stora förluster som Robert Monros skottska legoförband led under Gustav II Adolfs befäl.

De textkritiska inslagen visar sig dels genom en inledning som redogör för publikationen av samlingen under författarens levnad, liksom dess mottagande i recensentkåren, dels av en apparat i slutet för jämförelse mellan de olika versioner av essäerna som föreligger; vissa hade tidigare publicerats som tidningsartiklar, vilket märks: i allmänhet håller det nyproducerade materialet högre klass, även om undantag finnes, som betraktelsen över olika mytologier. Denna hade liksom en annan från början skrivits så att recensionsdelen kunde lyftas ut inför återpublikation, vilket synes vara ett mer lyckat grepp än det som användes för Conradessäerna; i vilket fall återfinns även de bortlyfta delarna i slutet.

Frågan om huruvida detta är läsvärt måste besvaras på tre olika sätt: för den som tidigare inte spenderat en eftermiddag tillsammans med Bengtssons essäer rekommenderas att man börjar med något aningen mer typiskt, förslagsvis De långhåriga merovingerna. Den som redan läst honom, funnit honom intressant men inte helt tjusats av hans stämma, rekommenderas verket som sådant men även att man lämnar just denna upplaga ifred åt de som verkligen har gripits »av hans tonfall på ett sådant sätt, att man genast tar itu med hans samlade verk, läser alltsammans samt längtar efter mera«, för att citera honom själv. ( )