Av alla svenska historieböcker, är detta min favorit, och det beror på inledningen. Den börjar nämligen så här:

"År 1847 stod det klart ... att Sverige en gång i tiden hade varit täckt av is, ... och mot seklets slut hade nyheten om istiden hunnit tränga in i läroböcker för de högre skolorna men däremot inte i Läsebok för Folkskolan, varur de ojämförligt flesta svenskar hämtade sitt vetande om fäderneslandets förgångna. I denna viktiga skrift utbröt inte istiden förrän i 1900-talet var inne."

Till skillnad från många andra länder, har Sveriges förhistoria en klar början: Under istiden bodde ingen här, alla våra förfäder har invandrat. Att sätta detta faktum främst i historieboken är helt logiskt. Men det är skarpsint att börja med året 1847, när detta faktum först stod klart. För även historieskrivningen har ju en historia. Men Alf Henrikson är i första hand inte historiker utan författare och berättare. Hans humoristiska knorr är att (för folkflertalet) "utbröt inte istiden förrän i 1900-talet var inne." Och i den stilen fortsätter han. ( )