Tove Jansson: sanat, kuvat, elämä-kirja on sekä mielenkiintoinen että monipuolinen taiteilijakuvaus. Boel Westinin kirjoittama teos valottaa Tove Janssonin elämää ja ajatuksia uskomattomalla intensiteetillä. Tukholman yliopiston kirjallisuustieteen professori Westin on tehnyt tutkimusta Janssonin elämästä 25 vuoden ajan tutustumalla Janssonin luvalla tämän henkilökohtaisiin arkistoihin: päiväkirjoihin, käsikirjoituksiin ja muihin lähteisiin. Tämän taustatyön tuloksena syntynyt elämäkerta antaa oikeutta ja arvoa Janssonin taiteelliselle ja kirjalliselle uralle.

Kirja käy läpi Janssonin koko elämän ja uran eri vaiheet, esimerkiksi pohtien maalauksia ja kirjoja taiteilijan omasta näkökulmasta. Se päästää lukijan hyvinkin lähelle Toven henkilökohtaista ajatusmaailmaa, kuitenkaan yksityiselämää penkomatta. Lukijalle muodostuu sekä aito että kunnioittava kuva Tove Janssonin elämäntyöstä. Näin ollen voin uskoa, että kirja voisi olla rikas ja antoisa lukukokemus kaikille - myös niille, jotka eivät aikaisemmin ole kiinnostuneet tutustumaan Janssonin uraan ja elämään.

Boken kan tyckas tjock, men det är mycket som skall in på dess 600 sidor; förutom sådant som källapparatur och ett generöst bildmaterial finns helt enkelt stora mängder saker att berätta. Tove Jansson var ju inte bara författare, och även om det är främst med Mumin som man förknippar hennes namn är även hennes övriga litterära produktion omfattande och inte att förakta.

Men det var med konsten hon började: hemma hos föräldrarna, konstnärerna – pappa bildhuggaren och mamma illustratören –, med studier, eget målande: en karriär på väg mot ett strävsamt om än inte speciellt uppburet liv som bildmakare. Så kom kriget med olust och ångest, och hon tog upp pennan, och började skriva av sig i form av berättelser om små krumelurer som tidigare vimsat runt i karikatyrerna och skämtteckningarna för tidningen Garm, små troll som började leta efter ett hem eller ett sätt att överleva kometens allförstörelse. Jansson hade redan tidigare producerat texter och till och med fått några tryckta, men sedan hade konsten tagit över helt.

Med mumintrollen kom varken pengar eller berömmelse – inte förrän de omvandlades till serieform. Då blev de visserligen till plikt, tröttande plikt, men en plikt som brodern Lasse till slut tog över så att Tove kunde få lusten åter. Nu upptäcktes också kärleken på nytt, och skrevs in i böckerna – Jansson är inte lika tydligt självbiografisk som Strindberg, men verkligheten är sällan speciellt hårt maskerad, och Toflsor, Vifslor och Tootickis kräver inte alltför mycket för att de skall avkodas. Efter avslutandet av serietecknandet blev skrivandet alltmer inriktat mot vuxna: inom muminböckerna, men även i form av helt andra projekt, vilket slutade i böcker som bör hållas på avstånd från barnahänder. (Ungefär vid denna tid skedde också vad som kan vara den underligaste sammanstrålningen av talang inom barnböcker någonsin, när Astrid Lindgren förlade, Britt G Hallqvist översatte och Jansson illustrerade Tolkiens Bilbo.)

Läsningarna av litteraturen är också Westins styrka; i alla fall kan jag inte uttala mig om konsten, och framställningen i sig är i stort sett hantverksmässig, med endast ett par olyckliga meningar som kan behöva omläsning för att se hur orden skall tolkas. Man får i vilket fall följa kritiken, se hur livet halkat in, hur Mumintrollet själv långsamt frigör sig. Det är inget mästerverk, men heller inget som lär göra den intresserade läsaren besviken. ( )