Henschen har tveklöst ett fantastiskt språk och en förmåga att beskriva sin historia på ett skönt sätt. Tidsperioden är ju fascinerande bara den. jag fastnar på en gång men framåt mitten och andra världskriget tappade jag styrfart, vet inte om det berodde på boken eller mig? ( )

Helena Henschen har skrivit en roman om sin farmor Signe Thiel, född 1885 och dotter till den kända bankiren och konstmecenaten Ernest Thiel. Hon växer upp i sekelskiftets Sverige och revolterar mot sin far och sin uppväxt. Hon är borgardottern som synns i Stockholmsvimlet med anarkister och blåstrumpor och rör sig i kretsen runt Ellen Key. Under andra världskriget öppnar hon sitt hem för judiska flyktingar och inför hotet om en tysk ockupation av Sverige deltar hon i arbetet med en svensk motståndsrörelse.
Men hennes drivkraft är också kärleken. Hon får sex barn, gifter sig och skiljer sig två gånger och inleder sedan ett livslångt och passionerat förhållande med den tyske hjärnforskaren Oskar Vogt, på 1920-talet Berlins mest efterfrågade hypnotisör.
Signe dör 1969. I hennes testamente finner man önskan att det på gravstenen ska stå: Hon älskade.
Så långt baksidestexten.
Som man kan se av mitt betyg med fyra stjärnor så tyckte jag om boken. Hade önskat att den hade varit lite längre, så att jag hade "förstått" mer. Ibland upptäckte jag att jag hade läst och njutit av att läsa, men inte hade en aning om vad jag hade läst för jag hade förlorat mig i språket.
I början skrev Helena så här om livet: Ömsom söndrigt och välbevarat, ofullständigt och delvis förstört - så som minnet av en lång levnad måste se ut. ( )