Het wrange verhaal van een jongen die geen schaamte kent. Zijn vader pleegt zelfmoord en zijn moeder houdt steeds het bed tot zij door een bevriende arts wordt weggevoerd. Hij woont samen met zijn tante met wie het niet botert. Tot normale relaties blijkt hij niet in staat te zijn. Pas op het einde van het verhaal, als het geheim dat hij meedraagt door eigen toedoen onthuld wordt, ervaart hij voor het eerst een gevoel van schaamte. ( )

Dette er en dyster bok om gutten Adrians oppvekst på beste vestkant i Oslo på 60-tallet. Den starter med at faren, patentingeniøren, tar livet av seg, og deretter forsvinner moren hans brått ut av livet hans. Først legger hun seg til sengs, for siden å forsvinne for godt - mest sannsynlig inn i psykiatrien.

Adrian har aldri delt en eneste viktig samtale med sine fjerne foreldre. Hyggestundene med foreldrene er korte og overfladiske, og avløses av uhygge uten forvarsel. Han er og blir et barn som er i veien.

Etter at moren forsvinner for ham, overtar hans magre og humørløse tante, farens søster, ansvaret for ham. Forholdet mellom Adrian og tanten er preget av gjensidig fiendtlighet. Adrian har ingen nære venner, uten at han egentlig plages veldig av dette. Han er en enstøing som kommer på kant med de fleste, og han føler seg mest levende når han gjør det motsatte av det som forventes av ham.

I perioder under lesingen hadde jeg problemer med å like Adrian, samtidig som jeg på sett og vis beundret ham for at han tross manglende opplevelser av ekte varme fra noen nekter å bli et offer. Han tar igjen med tanten, som virkelig fortjener å bli satt på plass. Hun er et meget dobbelt og falskt menneske, som utad forsøker å gi inntrykk av å føle kjærlighet til gutten, mens hun ellers bare hundser ham. Prisen Adrian "betaler" for denne kalde oppveksten, er imidlertid høy.

Jeg opplevde klare paralleller til Johan Borgens "Lillelord". Selv om historien mest av alt er en tragedie - ingen komedie - hadde den et driv som gjorde det vanskelig å legge den (lydboka) fra seg. ( )

Se anmeldelse:

http://no.librarything.com/work/details/36778156 ( )

Historiens "jag" utvecklas från barn till nästan vuxen. Men ett problem finns; han/hon är androgyn. Och får lida mycket för detta. Författaren beskriver på ett ruggigt sätt huvudpersonens kamp för sin identitet, som då och då tar sig förfärliga uttryck.

Saabye Christensen åstadkommer en historia som till och från är riktigt stark. Och han är bra på att bygga upp spänning i texten. Men jag tyckte att historien var ojämn, det var till och från lätt att tappa intresset, faktiskt. ( )