Mats Adolfsson

Sista delen av serien Svenska uppror var tack och lov något bättre än den tidigare installationen: inga uppenbart förvrängda citat, en omslagsbild som faktiskt visar något som har med temat att göra, och en del material som faktiskt är rätt kul att ta del av. Samtidigt kvarstår de andra problemen: främst det dåliga språket och den totala avsaknaden av försök att foga samman bilderna av upprorsungar, upplopp och revolutioner till någon slags stor berättelse om hur man gick från att göra uppror för att ställa tillbaka klockan eller slippa betala skatt till att man gjorde upplopp för att få mat för dagen eller för att få rösträtt.

Intressantast är kanske två smärre episoder: Elefantupploppet i Skänninge, där bråk uppstod när traktens fattiga ville beskåda detta märkliga djur för lägre pris än ordinarie, samt gåsmarscherna i Stockholms stad: förleden i detta ord är alltså djuret gås, inte gå med foge-s, och företeelsen verkar till en början ha handlat om folk som 1851 likt gäss gick på rad efter varandra. Polisen begrepp inte ett skvatt, men beslöt ändå att stoppa det hela, varpå bråk utbröt.

Dessa händelser visar också på seriens främsta styrka: den tar verkligen upp precis allt vad Adolfsson råkat stöta på, även sånt som inte ens med mesta möjliga goda vilja rimligen kan fås att kallas uppror – såväl revolter som gatuslagsmål, överfall på tulltjänstemän som huliganism, ordervägran som terrorism. Det gör att böckerna för all del blir lite allmänbildande (i synnerhet stycket om tidig svensk terrorism var intressant), men gör också att boken förlorar mycket fokus.

Om bokslut skall uppställas för hela serien måste det tyvärr bli huvudsakligen negativt: språket är alltigenom onjutbart, ämnet spretigt, den lilla teori som finns ofta starkt tendentiös, och man lär sig nästan inget om de långa linjerna. Ämnet är för all del spännande nog, men det räcker inte till att rädda det hela till något mer än knappt godkänt.… (mehr)

Egentligen fick jag fler varningar än jag förtjänade: jag visste ju att jag inte direkt uppskattat del ett av Mats Adolfssons serie Svenska uppror, och när han på omslaget använder en detalj från Johan Philip Lemkes målning Slaget vid Lund, så borde jag påmints om att det inte direkt är den mest skrupulöse av historieskrivare.

Det är inte heller den mest läsvärdige, för sällan har jag väl stött på ett så torftigt språk: han undviker bisatser, upprepar sig och kommer med sammanfattningar så självklara att man undrar om det är någon slags förolämpning. Att han dessutom felciterar kanske det mest kända av uttalanden från det tidiga femtonhundratalets historia, och påstår att biskop Brask på sin lilla lapp hade skrivit »till denna besegling är jag nödd och tvungen«, tydligen i någon slags missriktad iver att inte ens den mest imbecille av läsare skall kunna missförstå vad det handlar om, gör att han även förlorar det lilla uns av trovärdighet som återstår när man sett att han på litteraturlistan (en sån där värdelös lista på slutet som inte ger någon som helst förklaring till vad de olika verken använts till) tagit med egenpublicerade verk och hemsidor.

Fast syndakatalogen tar tyvärr inte slut där: Adolfsson tycker om att slänga sig med ord som »nationalism« (ett begrepp som är om inte felaktigt helt och hållet så åtminstone grovt missvisande för att beskriva mentaliteten under perioden) och »feodalism«, som här dock tycks får stå för livegenskap, ett begrepp som det kan vara intressant att laborera med när man diskuterar tiden (även feodalism går i viss mån att diskutera, till exempel i samband med Per Brahe den yngres domsrätt i sitt från Visingsö styrda grevskap). Detta gör dock inte Adolfsson; han är på det hela taget påfallande ointresserad av att försöka ge någon teori för alls varför uppror uppstår, utan tycks bara allmänt utgå från att de gör de när folk blir upprörda.

Finns det då inget positivt att säga? Tja, boken är för all del fint illustrerad, och även om hans breda definition av begreppet »uppror« gör att han ibland får med sig tämligen ointressant bifångst (till exempel häxprocesserna), så får han åtminstone en bredare geografisk spridning än man annars ser i svenska historiska verk – här har faktiskt åtminstone Skåne en historia före 1658. Denna goda sida räcker dock inte långt mot alla de svagheter boken lider av,vilket är synd: idéen bakom är god, och med tanke på att denna bok täcker sista delen av de klassiska bondeupprorens tid skulle en bättre historiker kunnat göra mycket med materialet. Som det är nu ser jag ingen anledning att rekommendera den annat till folk som lider av ett sjukligt intresse av att läsa korta redogörelser för diverse bortglömda upprorsungar.… (mehr)

Denna bok handlar om svenska uppror fram till år 1500 - med både "uppror" och "svensk" tagna i så vid mening som möjligt, vilket är både bokens styrka och dess svaghet. Svaghet då det blir så mycket som skall avhandlas att det hela blir väldigt episodiskt, styrka då man får inblick i norsk och dansk historia, samt vissa mindre episoder i svensk, som man annars sällan får i svenskspråkig litteratur. Tyvärr gör denna svaghet, i kombination med ett ganska torftigt språk, att boken inte känns riktigt helgjuten.… (mehr)