Nils Håkanson (1) (1975–)

De flesta berättelser om framtiden vill egentligen främst prata om nutiden, antingen för att varna eller för att hålla upp en skrattspegel. Denna vilja är korrelerad med hur dyster den uppmålade framtiden är: i på det hela taget optimistiska Star Trek så är budskapen för det mesta moraliska, medan historier efter den stora katastrofen vanligen inte nöjer sig med att peka på exakt vad katastrofen berodde på, utan också brer på med påpekanden om att de nya samhällena egentligen är precis som de gamla.

Så också i Nils Håkanssons Ödmården, en osedvanligt neddretad, storäcklande, magvändande berättelse om en grupp framtida svenskar som lever i misär så djup att de själva knappt förstår den: landet är försumpat, vattnet stiger år för år, naturen fylld med märkliga, vidriga kreatur som slukar den ovarlige och endast bjuder på halvtjänligt äta. Det finns de som har det bra i städer, men det är ockupationsmakten, nedrigländare som infiltrerade och tog över ett samhälle lagt på entreprenad till utlandet där ingen längre kunde göra något själv.

Nu bor sweonerna i fukta hålor, slutna över vintern för att undvika tångulvarna från Forsmarka tjärn, med ett historiskt minne som tycks bestå av gamla reklamtryck och den heliga skriften Bröderna Lejonhjärta. De dyker efter gammal plast i bukter och lider av dålig hy. En dag trillar visserligen forn teknologi ner från himlen och tycks lova bättring, men detta är en framtidsskildring fylld med satir. I väntan på samhällsvälvningar och undergång roar de sig med att rensa språket på flaameri och holländäs, byta skräp med varandra och blicka dolskt mot tölpanerna som skrinnar runt och skjuter urfolket.

Kritiken i boken riktar sig således inte enkom mot nutida dekadens, och nöjer sig inte med att ställa språket på huvudet och skapa fram en sorts sextonhundratalsvariant: den djupa kritiken verkar snarare vara mot kolonialistiska attityder där ett fåtal kan leva gott i torrlagda städer och ägna sig åt surdeg och löpband medan andra hukar i gyttjan, inte ens önskvärda som arbetskraft men ej heller möjliga att bli av med.… (mehr)