Kalle Lind (1) (1975–)

Jag är egentligen för ung för Hasseåtage. Tage var förvisso fortfarande i livet när jag föddes, men han var dödsmärkt. Hasse levde naturligtvis flera år efteråt, men hans karriär tog väsentligen slut innan jag blev vuxen. Men nu är jag en person som tycker att underhållning gärna får vara gammal och forskning ny, så denna bok passade mig utmärkt.

Den som läst något av Linds penna förut känner igen hans stil: detta är inte den mest akademiska boken (källhänvisningar finns ibland i texten, men ofta saknas de helt). Det är ledigt skrivet, men inte menad att vara direkt rolig. Författaren beundrar uppenbart den biograferade, men avgudar inte honom inte, och även om han inte försöker döma efter nutidens mått så ursäktas inte vad som helst.

Hasse Alfredson var en osannolikt mångsidig person: hans skrev, skådespelade, regisserade, ritade, designade och chefade (det senare dock endast under några år på Skansen, och trots att han var så långt från en byråkrat man kan tänkas komma tycks det ha gått ganska bra). Han var rastlös: hans idéer var många, och han visste själv att han behövde någon som kunde hjälpa till med sållandet och kanske också förfinandet. Där fanns också ett mörker man kanske inte alltid förknippar med någon som kunde få ett rum att kikna av skratt; han förlorade sin far som ung, en son när denne var fem år och sin kompanjon när de var mitt i karriären.

Lind tycks egentligen mest intresserad av Alfredson allena: Svenska ords produktioner är förvisso väl upptrampad mark, och detta är den första biografin över Alfredson, så det verkar klokt. Om det citeras något så är det oftast något mer obskyrt, eller insmugit någon helt annanstans i texten. Den som vill få en ordentlig genomgång av de gamla revyerna söker sig därför bäst någon annanstans.

Texten är flyhänt skriven, inkännande när den behöver vara det, kritiskt utan att vilja vara annat än rättvis, någon gång personlig, och vanligen ute efter att få läsaren att se vad som egentligen gjorde Alfredson så unik: handlaget var förvisso lika gott som någon annans, men där fanns också turen att verka när alla såg samma tv-program, och insikten att etermedier var reklam, inte konkurrens, liksom såväl förmågan att förnya sig som den att vända sig till såväl de som gillar blinkningar till klassikerna som de som gillar runda ord. Med tiden kommer allt mer blekna bort, och kvar kommer kanske endast finnas någon sång, filmer som allt färre ser, någon ordvändning, och en allt mer avkortad post i historiska översiktsverk. Det är, när allt kommer omkring, långt, långt mer än de flesta av oss kan hoppas på.… (mehr)

Att säga att all humor kommer från vänster är orättvist mot både högern, vänstern och humorn. För det första är den mesta humorn, eller satiren, djupt opålitlig och svekfull och omöjlig att sätta politisk etikett på. För det andra har det alltid funnits skämtare med såväl liberal som konservativ för att inte säga reaktionär! världsåskådning. För det tredje regerades Sverige under stora delar av nittonhundratalet av ett parti som i alla fall påstod sig stå till vänster. Den som i det läget ville häckla makten hamnade lätt i en högerposition.… (mehr)