Eric LinklaterRezensionen

Linklater is described in wiki as a Welsh-born Scottish poet, fiction writer, military historian and travel writer. His most famous book is probably The Wind on the Moon which is a children's fantasy novel. Laxdale Hall was published in 1951 and it was made into a film of the same name; I have not seen it, but imagine it as a British made 'b' movie following on the coat tails of Whiskey Galore, however looking at the cast list: Ronald Squire, Kathleen Ryan, Raymond Huntley, Sebastian Shaw and Fulton Mackay I am thinking it might have had pretensions of better things.

The novel is very much of its time. An isolated Scottish village on the west coast is preparing to put on an amateur production of a play by Euripides. The villagers have been canvassing their MP in London for money to build a new road and an improved docking facility and are thrilled to learn of the arrival of a delegation from London. They have been refusing to pay their road tax because they claim they have not got a road on which they can safely drive their cars. The General who owns Laxdale Hall is leading the protest group and his large house is the only suitable accommodation for the delegation. A criminal group from Glasgow have targeted the salmon river running by Laxdale hall for a poaching expedition. The villagers must persuade the London delegation they are worthy of monetary support, fight off the criminal gang and make a success of a controversial play.

Linklater's book never quite hits the right note, not quite funny enough, not serious enough about the problems facing a remote highland village and underestimates the problems of putting on such a play. The General tries to be all things to all men while various other characters become caricatures of half crazy people living in a remote village that still have the wit to outfox a criminal gang and dupe a bunch of stuffed shirts from London. Linklater writes some excellent prose describing the countryside and the beating of the criminal gang is carried out like a military exercise, however there are still fifty pages to go, when most of the issues have been resolved and there is only the play left to bring the story to a climax that unfortunately has already been largely resolved. The book is entertaining enough and the colourful characters have their moments, but it all seems so old fashioned; and not in a good way, to be reading this now. 3 stars.

enerally, I am very interested in literature from the 1930s, and I had already read a novel by Eric Linklater but I couldn't really get into it. I am not sure why. Perhaps because the novel is so much about the literary scene at that time, and I cannot get the jokes and quips that are supposed to spice up the story. The story just stands too far from us.

Highland village refuse proposed move to new industrial town, gains sympathy of one MP

backward family history as each narrator tells his life then excuses by the faults of his father

https://nwhyte.livejournal.com/3424586.html

Apparently a really popular children's book, which won the Carnegie Medal for 1944; the two sisters Dinah and Dorinda have a series of magical adventures including being turned into giraffes for the local zoo and dramatically rescuing their father from a foreign prison. Didn't especially grab me, but obviously it has a loyal following.

Dinah and Dorinda try to be good, but somehow all their good intentions turn into something different than what they had thought. This was a huge favorite when I was a kid, but the library's copy was stolen before it was my turn at it, so I haven't actually gotten around to reading it until now. I want to say it was great, but it isn't fantastic, although quite entertaining in its own surreal way. I think I had expected something more magical (although there is magic in it) and may have an issue with consolidating my expectations and reality, which can't really be blamed on the book itself. Can't really tell if I would have liked it as a kid, but it's odd enough that I think I would have.

Really enjoyed reading this one.
Had a smile on my face when i finished it.
It was funny without being written funny if that's the right way to put it.

Linklaters självbiografi på engelska.

Despite the invasion in 1943 by the Allied troops, the Nazis held on to Italy till the very last of the Second World War. The Scottish author Eric Linklater was able to observe the final years of the war in Italy in official capacity, working for the publicity department of the British War Office. Linklater spent six months in 1944 in Italy as the War Office's official historian. In 1952, he published a semi-official report about the British campaign, although his 1946 novel Private Angelo presents a much fresher and more original account of the final years of the war.

Private Angelo is repeatedly described as and self-acclaimed a soldier without courage, lacking il dono di coraggio. His claim is accepted as factual, and without any shame, throughout the novel. Angelo's fear makes most of his actions capricious, often resulting in unexpected outcomes. Thus, quite without volition, Angelo switches sides, ending up fighting for the Italians, the germans and the British in quick succession. His position changes from common soldier, to tutor of a high-ranking Nazi officer, from a POW "slave" labourer to a hero.

Not just private Angelo's fate responds to such a capricious pattern. Throughout the novel, Angelo is committed to the nobleman Count of Pontefiore, who plays a very dubious role, despite of which he gets into real trouble.

Private Angelo is a comic novel, and mostly lacks a coherent plot. The novel operates like an opera buffo. The Italian characters all take their fate with a great deal of resignation. The Nazis are portrayed as dead serious till the very end, while the British come away as largely lucky. For the Italians, there is no question about ideology or courage. They are just plain practical: survival, no matter how.

This book has been sitting on my bookshelves for some years, bought at a second-hand book sale I suspect. I suspected it had something to do with space travel, but never opened it to find out.
It is in fact describes a year of travel by a well known writer (in the UK) is the mid-20th century. He travels by various means from Scotland to Korea whilst the Korean war was still in progress, then to Japan, to New Zealand via Darwin, then to Sydney and up the east coast of Australia to Cairns (and the hinterland), and then to New Guinea.
The book rambles a bit, and there is a fair bit of writing that today a reader would find politically incorrect. But interesting to read the of life immediately post World War II.½

A diverting tale of Angelo who wanted to have courage but thought that he was to much of a coward. Occasionally amusing with lots of characters the novel starts at the point in world war two when Italy are no longer allies with the Germans. Angelo has lots of adventures.

Det fanns en, och endast en, anledning till att jag plockade upp Poeten på pelikanen: detta är en av Linklaters böcker som översatts till svenska av Frans G Bengtsson. Störst nöje kom faktiskt också av de tämligen rikliga anmärkningarna från översättaren, en genre som borde odlas betydligt flitigare än vad som är brukligt idag.

Annars är det inte en bok som känns riktigt bekväm: dialogen är bitvis styltig, intrigen förvirrad och lite för lättviktig, karaktärerna av varierande kvalitet, och den humor som finns inte riklig nog för att rädda upp det hela. Huvudperson är Saturday Keith, yngste son till en excentrisk skotsk ädling (lågländare), som tidigare sett sina söner födas i tur och ordning på veckans dagar. Saturday har tre gånger misslyckats att som Oxfordstroke vinna roddartävlingen mot Cambridge och gett ut två samlingar poesi, men har nu gett upp sitt arbete på ett rederi och istället blivit värd på puben »The downy pelican«. Dit kommer en hög människor, bland annat Van Buren som gjort en petrokemisk upptäckt, samt professor Benbow (som alltså delar namn med den sjuttonhundratalsamiral som också gett namn åt Jim Hawkins värdshus) och hans vackra dotter Joan.

Förutom kärleksbekymmer sliter Saturday med sin tredje bok, ett epos i stor stil. Samtidigt tycks konspirationerna samlas: här finns såväl äventyrare som varit i mellanöstern, kvinnor som tvingas till spioneri av ryska säkerhetstjänsten, suspekta boksamlare och en bartender som uppfunnit blå drinkar. Man ser rätt tidigt ungefär vad som kommer hända, och det enda man förvånas över är att författaren nöjer sig med så få otroliga sammanträffanden i sitt slut, som istället blir något splittrat.

Boken har också fått viss uppmärksamhet då den tydligen var en av de tio första som gavs ut på Penguin. Bland de övriga nio hittar man såväl The mysterious affair at Styles, The unpleasantness at the Bellona club och A farewell to arms. Tyvärr kan den nog inte jämställas med dem på något annat sätt, även om den inte är något att skämmas för.

I rarely read footnotes. In this book, I miss them anyway.

Erik Linklater wrote mostly novels, plus children's books, plays, verse -- almost everything. But very little history. The writing in this book is sprightly and confident -- but the bibliography is only two and a half pages, and there are no notes. How much of the result is actual history, and how much historical romance? There is no absolute way to answer that question.

The good news is, the general outline is correct. The death of Edward the Confessor, the election of Harold II, the invasion of Harald Hardrada, the invasion of William the Conqueror -- it's all here. (I don't know what the alternative would be, but then, I'm not a novelist....) The details -- I don't trust so much.

To sum up: If you want a good readable history of the Norman Conquest and the events which led to it, this book is for you. If you want a very reliable history -- well, try something with better source information.½

Sisters Dinah and Dorinda eat until they're balloon-sized, cry until they're back to normal, turn into kangaroos, solve egg-icide in a zoo, set free and make friends with a falcon and puma, convince a judge to change his mind, and go off to rescue their father from a foreign tyrant.

The heroines are not your typical downtrodden children (think Harry Potter, or Matilda) — you can imagine them as the sort of children who stamp their feet and get what they want. In the beginning they're even a little creepy, with their magic friend and insistence on greediness as their chosen form of rebellion.

Om Männen från Ness idag nämns i litteraturhistoriska böcker är det troligen av en enda anledning: boken hjälpte troligen att inspirera dess översättare Frans G. Bengtsson till att skriva Röde Orm. En jämförelsen är därför ofrånkomlig, och även om Männen från Ness inte riktigt kan stå ut med den så är det ändå inte ett dåligt verk.

Grundidén tycks ha varit att ta material från diverse islänningasagor och sätta ihop det till en ny berättelse: således finns det en hästhetsning som leder till familjefejd efter Njals saga, en huvudperson vid namn Skallagrim, och nya personer introduceras på formen »Bue hette en man«: på det hela taget är detta, undantaget namnlånen, på det hela sättet en fungerande metod för att få ihop en berättelse, så länge man håller sig till att ta generella scener och idéer och inte transplanterar hela scener: vill man prompt ha med en viss händelse lär den Bengtssonska metoden att låta den stå kvar i sitt ursprungliga sammanhang stå sig bättre i längden.

Historien kretsar kring Thorleif, en av Lodbroks söner, som till skillnad från sina bröder är tillfreds med att sitta på sin gård Ness på Orkney och fundera och låta sina grödor gro; hans hustru Signy, som tidigare tvingats i lag med hans broder Ivar Benlös (som i motsats till hur han beskrivs i sagan här är en stark, ful och inte särskilt klok man) hetsar dock ständigt honom och hans söner till att ta hämnd på Ivar för mordet på hennes förste make. Första delen av boken handlar dock främst om diverse smärre äventyr lånade från olika isländska sagor, främst utförda av de två raskaste av parets söner, Kol och Skallagrim. Dessa ger sig dock till slut mot sin faders råd ut på vikingafärd, och efter en storm driver de ur kurs och måste kämpa för överlevnaden innan de når land – Ivars land…

Största styrkan ligger i stilistiken; svårt att undvika med Bengtsson som översättare, men dialogen är tryfferad med den sorts lakonismer som islänningar tycks ha varit mästare på, och även övriga stillån från sagorna är knappast något som översättaren självsvåldigt infört. Historien i övrigt är, som redan påpekats, rätt derivativ, och ibland en smula illa sammanhållen; mer kunde ha gjorts av vissa idéer, och en del episoder visade sig i längden aningen poänglösa. I det stora hela är det en intressant bok även på egen hand, och även om den inte fullt kan mäta sig med Röde Orm (det är det å andra sidan mycket få böcker som kan) kan den gott läsas på egna meriter.

Interesting story about Bonnie Prince Charlie in Scotland and the events of 1745.

Jag vet inte riktigt om jag skall beklaga eller vara nöjd med att Frans G Bengtsson inte längre var Eric Linklaters översättare när denne utgav Det blåser på månen (det lutar åt nöjd, eftersom Bengtsson vid samma tid var upptagen med Röde Orm): det är en mycket bra bok, men att få läsa den i Bengtssonsk språkdräkt – det vore något extra, det. boken handlar om Dina och Dorinda, som kvällen innan deras far reser bort för att som major i den brittiska armén vistas ett år i Bombardiet förmanas av honom att vara snälla, eftersom det blåser på månen, och om det är en ond vind och man uppför sig illa kan den blåsa in i hjärtat och göra så man fortsätter uppföra sig illa. Fast det är ju inte lätt att veta hur man skall uppföra sig, och inte blir det lättare när man har en guvernant som fröken Tjatlund som ständigt försöker tuta i en en massa onödigheter. Känner man dessutom en fru Häxelin (som synes har Hugo Hultenberg gjort en bra översättning han med, förutom i fråga om versen) som kan förse en med trolldrycker är det inte så konstigt om allt kanske inte blir som ens föräldrar tänkt sig.

Det blåser på månen är på många sätt en alldeles utmärkt bok; Dina och Dorinda är helt förtjusande, och de råkar ut för en hel massa saker under tiden deras far är borta – de sväller upp och blir stora som ballonger, de blir tunna som tändstickor, de förvandlar sig till kängurur och fångas in och hamnar i en djurpark, där de träffar Guldpuman och Silverfalken, de befriar herr Gitarr ur fängelset och till slut försöker de också få sin far att komma hem, allt fantastiskt illustrerat av Katarina Strömgård.

Det enda jag egentligen har att anföra är att boken känns en aning ogenomtänkt: ibland är den en lätt absurd satir, ibland en ren äventyrsberättelse, men de två sidorna känns inte riktigt välbalanserade och den hoppar mellan längre och kortare episoder utan riktigt sammanhang. Sedan är det också synd att trots att ett fantastiskt omslag – med sina jugendslingor hör det till de absolut bästa jag sett – och att förlaget försett boken med läsband så är den slarvigt typsatt, med en enorm mängd felaktiga radbrytningar. Denna petitess bör dock inte hindra någon att unna sig denna läsupplevelse.

Linklater's quirky style is perfectly complemented by Hassall's wood engravings. My first copy, bought as a remainder in the 1960's, was destroyed by a basement flooding in Greece but it wasn't till I read Diane Ackerman's quotation of two lines which also appear in Linklater's title story I remembered I no longer had it. "I am a man upon the land, I am a selkie in the sea, And when I'm far from any strand I am at home on Sule Skerry". First class food for the imagination.

Den bästa krigsroman som skrivits.

Ett härligt läsminne från min mellanstadietid

a history of the 51st highland division in action as you look at the list of regiments, the Gordon's The Black watch you realise just how much history that parliament in London has robbed us of

www.thebookpond.se

This book proclaims itself to be `composed entirely without metal type, the first book published in Great Britain to be produced by means of photocomposition on the Intertype Fotosetter'.

I like this book - or rather this copy of this book. It has round its waist a blue and silvery wrapper celebrating Penguins come of age, 1935-1956. One jolly Penguin hands another a large key.