Sigfrid SiwertzRezensionen

På Selambshof, precis utanför det växande Stockholm, växer syskon upp kring förra sekelskiftet. Syskonen Selambs, i Sigfrid Siwertz roman med namn efter dem, kommer alla växa upp till fullblodsegoister, om än var och en på sitt säregna manér: den äldste, Peter, blir en affärsman i fastigheter, grov i sättet men med ständigt öga till hur han skall öka sin lott. Hedvig lyckas halvt sublimera egoismen i vad som liknar fromhet men som egentligen är beröringsskräck. Hon lyckas dock till slut gifta sig rikt, liksom systern Laura som är gladlynt och spirituell, men annars mest yta. Så också Stellan, som går in i det militära, lever dålighetsliv på växlar och en godmodig vän innan även han räddar sig genom ett äktenskap. Minstingen Tord är den enda som materiellt misslyckas, då han mest är intresserad av enstöringsliv och konst. Utan talang för någondera, och en förmåga att stöta bort allt omkring sig, blir han till slut inte ens skenbart lycklig.

En hop förskräckliga människor, således, som alla till en början i någon mån lyckas göra sin egoism till något i alla fall aningen tilldragande eller positivt, men också till slut låter sig själva gå före de få skrupler de haft och allt mer urartar till något inte ens en högerman kunde gillat. De lurar barndomsvänner och äkta hälfter, sviker barn och fattiga, fördärvar och fördärvas.

Inte en helt enkel bok att trivas i, alltså. Peters skumma affärer och Stellans försök att hålla sig flytande skulle möjligen med endast smärre emenderingar kunna göras till underhållning i en lättare skola, och Tords ensitteri är en kondenserad version av Strindbergs I havsbandet, men Siwertz är alltför mycket av moralist för ge läsarna en utväg genom humorn annat än tillfälligtvis. Trevligast är passagerna då personerna ger sig ut på vattnet för att segla, vilket tycks vara författarens sanna element. Han är dock anfäktad av psykologiska böjelser, med en önskan att förklara sina figurer utifrån ganska enkla scheman, vilket i stort sett låter sig göras då han i ganska ringa grad försöker göra dem till något mer än olika manifestationer av kärleken till det egna. Lägg därtill doserande över kvinnlighet, lite antisemitism och rädsla för samhällets olycksbarn, och det hela blir stundom svårsmält. Avslutningen tycks helt syfta till att desarmera kritiken mot rikemansfasoner och istället förfasas över den framväxande arbetarrörelsen, vilket är en heltigenom onödig fläck på en annars intressant om än inte perfekt roman.½

I found it impossible to get involved in this story of a young couple's relationship.

Jag gillade början av Sigfrid Siwertz Mälarpirater: huvudpersonen Georgs fostermor beskrivs som havandes ett ansikte som en kalvstek, och en lektor vid hans gymnasium som spatserandes runt på gatorna tigandes på sju språk. Bra grejer. När han, lillebror Erik och den »farlige« Fabian sedan tar sig ut på Mälaren på en eka, förliser och istället tillskansar sig en segelbåt som de far omkring på är det också upplagt för en intressant berättelse.

Problemet är väl strängt taget Fabian: han beskrivs som någon sorts tjuvunge, fräck, lockande och i viss mån kapabel, men lat och obenägen att lyssna på andra. Detta är väl inte helt omöjligt, men att man kommer att förstå att han är detta på grund av sitt genetiska arv, inte på grund av andra omständigheter är det. Än värre blir det när Georg skall ta över, efter att ha läst sig till encyklopediska seglarkunskaper på någon dag (vilket för mig verkar sannerligen överdrivet): nävslagsmål och våldsromantik, och en till synes kuvad Fabian som går och ruvar på hämnd.

Dessförinnan dock långa vackra seglardagar, småstölder från fiskare och strandboende, besök hos en underlig greve och dennes galna biodlare till kusin, en kräftskiva och ett mord. Till slut återvändo till den tråkiga tillvaron hos fosterföräldrarna, dock med tankar om frihet, oberoende och stordåd. Bra idé, fina stycken, men med en bitter bismak på grund av en del tankar: grumliga föreställningar om den inneboende kvaliteten, moralisk och fysisk, hos vissa människor som gör dem bättre än andra som idag knappast skulle våga yttras, men dock en bra bit ifrån att vara direkt frånstötande. .½

Briljant studie i egoism. En av mina absoluta favoritböcker.

Siwertz: Slottstappning
Aspenström: Platsen är inhöljd i rök
Laestadius: Sönderslagen spegel
Arnér: Margareta
Bergman: Lodolezzi sjunger
Aurell: Serenad i Repslagargatan