Jacob Wallenberg (1746–1778)

Det är inte mycket av den svenska 1700-talslitteraturen som lever och har hälsan: Linné och Bellman, enstaka stycken av andra poeter, några dagböcker. Min son på galejan borde räknas dit, men för tyvärr en rätt bortglömd tillvaro, trots att berättelsen i sig är nog så livskraftig.

Upplägget gavs av sig själv för den unge Wallenberg: en skildring av resan med skeppet Finland till Kina, till en början förd i något tröttsam kåseristil, men sedan lite mer sansat, om än fortfarande ungdomligt uppsluppet. Man råkar ut för stormar, gör strandhugg, träffar flickor (som, ehuru trevliga, inte går upp mot de svenska), går på visit, beundrar eller avfärdar landskap, parodierar ordenssällskap och linneianska exkursioner. Kort sagt, man gör vad man kan för att få tiden att gå, och man gör det på närmast Bellmanskt manér.

Wallenberg (ja, han tillhörde den släkten Wallenberg) var med på resan som skeppspräst, något som för det mesta inte syns: dels tycks han lika väl benägen som någon annan på glada upptåg, dels aktar han sig noga för att avslöja sin roll, och omtalar vid ett par tillfällen skeppsprästen i tredje person, när dennes ämbete kommer på tal eller han har varit strängare än vad som berättaren normalt framstår som. Även med detta i åtanke framstår han som en sympatisk präst: lärd, förstående, ja, till och med när han kommer med något mer moraliserande så är det i form av någon förnöjsam liknelse.

En reseskildring från 1700-talet kan kanske få en att tveka: nog kommer väl sådant verk vara fullt med saker som var accepterat då men idag inte skulle vara rumsrent? Ingen fara: Wallenberg är visserligen rätt oblyg vad det gäller skörlevnad, och en del omdömen om andra folks utseenden eller att det enligt Bibeln är helt korrekt att de bragts under européernas välde är kanske inte helt trevliga, men han är faktiskt förvånansvärt inkännande, och verkar snarare mer avogt inställd mot andra européer än afrikaner och asiater. Bäst av alla är dock en gång för alla svenskarna, och de bo därtill i det mest härliga av länder: patriotismen blommar friskt, men i en rätt naiv och inte alltför obehaglig form.

Min son på galejan var när den kom inget unikum: flera andra skildringar av färder med ostindiska kompaniets skepp fanns redan, och resekåseriet var populärt. Den är dock tämligen unik i att ha överlevt såpass länge, och det är egentligen bara vanvård som skulle kunna hindra den från att överleva ett bra tag till.… (mehr)