Felix Hamrin var endast statsminister under 50 dagar, efter det att Ekman tvingats avgå efter att ha beslagits med lögn i efterdyningarna till Kreugerkraschen och fram till följande val. Hamrin hade inte öppet fronderat mot Ekman innan detta, men i flera brev varit kritisk till hans politik.

Hamrin är en något udda fågel bland statsministrarna: till skillnad från de som föregått honom (undantaget Ekman) var han knappast någon akademiker, utan en affärsman och grosshandlare på mellanstor nivå. Innan han blev statsminister hade han varit handels- respektive finansminister i Ekmans ministärer, poster han skötte med förstånd och förmåga, om ej någon synbar briljans. I efterhand har hans fasthållande vid den rådande ekonomiska teorin, i motsats till den framväxande keynesianismen, legat honom i fatet, men hans insatser för att föra över riksbankens arbete från en guldmyntfot till ett mål om att hålla köpkraften konstant samt hans insatser vid lösningarna av Kreugerkrisen och för att möjliggöra rekonstruktion av de drabbade bolagen visar båda politisk kylighet och handlingskraft, och skulle kunna ha skötts långt värre.

Hamrin kom från de frisinnade; han var absolutist och frikyrklig. Det förra gjorde han i hög grad partipolitik av, det senare ledde honom till ställningstaganden som enskild riksdagsman. Han motsatte sig vid tillfälle sin partikamrat ecklesiastikministern när denne i Hamrins ögon sökte otillbörligt gynna statskyrkan, han var motståndare till vad han såg som upplösning av den kristna läran, och några av hans mer uppmärksammade tal gällde hans personliga tro. Annars bars han som politiker snarare av kompetens än av människokännedom: han hade förvisso god syn för det parlamentariska arbetet och vett att upprätthålla relationen med andra partiers företrädare, men han kunde inte göra sig personligt populär.

Hamrin är en av de bortglömda statsministrarna, ännu en där glömskan synes orättvis. ( )