Hjalmar Hammarskjöld har troligen det sämsta eftermälet av de senaste hundra årens ministrar; minns man honom alls är det som någon sorts reaktionär, »opolitisk« statsminister som den skumma högern och kungen förde fram för att slippa lämna makt till demokratins förkämpar, och vars politik senare ledde till hungersnöd till den grad att han kallas »Hungerskjöld« (man kan för all del även minnas honom som Dag Hammarskjölds fader, men det är lite en annan sak).

Mats Svegfors anser inte detta rättvist. Till viss del sant, men inte rättvist. Hammarskjöld blev enligt honom utnämnd när liberalerna inte kunde få igenom en försvarsreform, socialdemokraterna var otänkbara att låta ta makten och högern inte ville ta ansvar med tanke på ett snart stundande riksdagsval. Hammarskjöld, landshövding, erkänd expert på folkrätt, tidigare utnämnd till minister för att delta i förhandlingarna när unionen skulle brytas upp, ansågs som ett lämpligt alternativ att leda en regering tänkt att klara försvarsfrågan och sedan avgå efter valet.

Sedan kom kriget.

I det läget ansågs Hammarskjölds regering som en oväntad välsignelse: opartisk, ledd av en man med osedvanlig kunskap i internationell rätt. I väntan på den tyska segern (som de flesta tog för given) skulle denna regering kunna administrera krisen och stå för nationell samling bortom partikäbblet. Trots vissa fadäser visade den sig också kapabel att föra en rimlig neutralitetspolitik – så länge kriget vägde. Hammarskjöld har senare betraktats som för tyskvänlig, ovillig att närma sig Storbritannien för att kunna importera de saknade livsmedel som skulle lindra försörjningskrisen. Svegfors menar dock att det är svårt att bedöma om en annan politik skulle kunnat lyckas bättre; klart är dock att Hammarskjöld lyckades hålla den neutrala linjen (även om ingen av de krigförande på allvar ville utmana den), men att när Storbritanniens seger stod alltmer klar var han en förbrukad kraft, utan riktigt stöd.

Det är en förtjänstfull bild av en underskattad svensk politiker som tecknats. Jag är osäker på om äreräddningen är tillräckligt grundligt genomförd för att bli bestående, men att den inte kan ignoreras och att Hammarskjölds eftermäle varit onödigt hårt, resultatet av få vänner men mäktiga ideologiska motståndare, verkar efter läsningen stå klart. ( )