Appianos hör väl inte till de allra främsta av Roms historieskrivare, men hans skildring av inbördeskrigen är den enda fullständiga, och han tycks inte heller hitta på noveller om hur städer intas eller skriva vackra tal för sina fältherrar mer än andra historiker, så han är knappast heller den minst bruklige sådane. Nu har Ingemar Lagerström översatt ut hans sjunde och åttonde böcker, som behandlar andra och tredje puniska kriget, som de utkämpades i Italien respektive Afrika (Appianos ordnade sitt material geografiskt), under titeln Roms krig med Karthago och Hannibal.

Båda krigen är intressanta, men av olika skäl: det andra eftersom det är just det där Hannibal stod utanför Roms portar efter diverse marscher över Alperna, hans storartade segrar, Fabius »sölarens« försök att långsamt blöda honom till döds och de andra fältherrarnas fåfänga försök att besegra honom i öppen strid fram till dess att Publius Cornelius Scipio Africanus tog striden till själva Karthago och vid Zama besegrade honom. Det tredje är en betydligt mer solkig historia, med ett Rom som bestämt sig för att jämna Karthago till marken efter att det till slut börjat återhämta sig efter den tidigare, dyra freden, och ett Karthago som viker sig tredubbelt i försöken att undvika romarnas vrede: först överlämnas 300 gossebarn som gisslan, därefter alla stadens återstående vapen (krigsskepp och elefanter hade de inte tillgång till efter förra kriget), men när de sedan fick kravet att utrymma sin stad och bygga en ny kunde de inte böja sig mer, och efter tre års kamp intogs deras stad av Scipio Africanus den yngre.

Frågan är om romarnas hårda ståndaktighet någonsin var en lika stor tillgång som under det andra puniska kriget, eller deras imperialistiska högmod någonsin är lika vämjeligt som innan det tredje; inte ens Hitlers landåpenhet under åren innan andra världskriget var riktigt så utstuderad. Appianos historia är alltså ett utmärkt sätt att studera Rom i krig, med ett par av dess såväl största som lägsta stunder. ( )