Klas Eklund är den förste av författarna till biografier över Sveriges statsministrar under 100 år som själv stått den biograferade någorlunda nära, som rådgivare och talskrivare åt Olof Palme under 80-talet. Detta har lett till att vissa personliga hågkomster tagits med, men inte så det skämmer eller blir påträngande.

Palme skildras i stort som en politiker med otur, på flera sätt lysande men inte alltid i takt med omgivningen. Han började som Erlanders högra hand, och fick ta över det socialdemokratiska partiet när det i alla fall formellt var som allra mest överlägset, med egen majoritet i riksdagen och efter en lång period med exceptionella reformer. Hans problem var därför två: dels hybris, dels ett sjuttiotal med andra ekonomiska mönster där de gamla lärosatserna egentligen upphört att fungera. Dessa två, tillsammans med att de borgerliga lyckades hålla sams någorlunda och lät den sävlige Fälldin vinna den moraliska segern i tv-debatterna, ledde till sjuttiotalets valförluster, och senare under åttiotalet en socialdemokratisk politik som försökte hålla tillbaka facket och bättra lönsamheten i företagen.

Palme misskötte frågan om löntagarfonderna, hans ekonomiska politik visade sig i efterhand misslyckad, hans skapelse LAS var ett grundskott mot den svenska modellen och hade oväntade efterverkningar. Samtidigt gjorde hans reformer för jämställdhet stor skillnad, hans utrikespolitiska intresse gjorde att Sverige kom bort från det provinsiella, hans reformer av skolväsendet står sig än idag, och även om den svenska starka staten med höga skatter närmat sig resten av världen ligger dess grund fortfarande där. Även om allt inte blev som han ville eller målade upp i sina briljanta tal, och även om hans eftermäle inte är lika entydigt som för de tidigare socialdemokratiska statsministrarna så fick Palmes insatser långtgående konsekvenser som vi fortfarande känner av. ( )