När turen i Sveriges statsministrar under 100 år kommit till Göran Persson så har den också på allvar kommit till min samtid: jag har röstat i val under hans tid som statsminister. Tidigare statsministrar har jag haft ett främst intellektuellt förhållande till, men Persson har jag en personlig uppfattning om. Caveat lector.

Annika Ström Melin erkänner också att det inte rimligen kan bli en rent historisk utläggning: när boken skrevs hade bara ett par år gått sedan Persson inte fått förnyat mandat, och hans gärning var fortfarande oklar. Han hade förvisso under nittiotalet osentimentalt sanerat statens finanser, han hade lyckats sitta kvar som statsminister över två val och tio år, han hade lett Sverige in i EU – och han hade till synes helt regerat sönder socialdemokraterna och sig själv. Det finns en efterbild av Persson som en politiker som gillar makten snarare än vad den kan användas till, som hade svårt att unna någon i sin omgivning uppmärksamhet.

Denna bild är inte helt felaktig; Persson beskrivs inte heller av Ström Melin som någon större ideolog (hans främsta idé på området, det »gröna folkhemmet«, verkar idag fortfarande någorlunda korrekt, men namnet har knappast fastnat). Han drog partiledarskapet och regerandet alltmer mot en enmansshow, vilket underlättades av behovet att koordinera mot EU. Han gjorde utspel i medierna som inte förankrats i partiet, ibland inte ens med ansvarig minister.

Samtidigt får man ge honom att mycket till slut visade sig fungera: Sverige gick från att fortfarande vara i chock efter nittiotalskrisen till att ha en statsbudget i balans, arbetslösheten sjönk, framtidstron vände åter. Sverige var kanske inte längre ett föredöme för de som ville gå en tredje väg, men det var i alla fall ett land med ordning på ekonomin och fortfarande viss hållning (i synnerhet inom EU, där Persson var pådrivande för utvidgningen österut). Persson kommer knappast bli ihågkommen som en av Socialdemokratins stora, men kanske i alla fall som en vars förtjänster övervägde. ( )