En enda gång har liberaler och socialdemokrater satt sig i gemensam regering (förutom under krigsåren), under Nils Edéns egid år 1917-1920. Med tanke på hur framgångsrikt detta utföll är det underligt att det inte upprepades: rösträttsfrågan fick äntligen sin lösning, reformer på flera andra områden infördes (bland annat åttatimmarsdagen), regeringen lyckades hålla samman väl, och majoriteten i riksdagen var stabil. Till slut föll regeringen på en reform av – kommunalskatten.

Edén framstår i Gunnar Wetterbergs behandling som en politikertyp som idag är närmast otänkbar: professor i Uppsala, med endast svagt intresse för partipolitik, på många sätt i opposition mot strömningar inom sitt eget parti (han var mer försvarsvänlig och mindre benägen till alkoholförbud än viktiga falanger), oflexibel som partiledare men skicklig i att jämka viljor och kompromissa i regeringsarbetet: Lysande som statsminister, misslyckad som ledare för sitt parti – det var under hans ordförandeskap som liberalerna splittrades i två, och ingen av de nya partierna var intresserad av att behålla honom i ledande position.

Trots att det alltså var under hans styre som rösträtten slutligen utvidgades till att bli nästintill allmän (ett par små krav kvarstod), efter att högern skrämts till medgörlighet i svallvågorna under slutet av första världskriget är han också aningen bortglömd: Edén var lysande talare och politisk analytiker, men han var ingen personlighet, och hans eget parti har knappast velat framhålla honom på det sätt man kunnat med Staaf. Skall politiker dock dömas främst efter resultat kan Edéns omdöme dock knappast bli annat än det högsta. ( )