I fjärde delen av Erik Granströms Krönika om den femte konfluxen har våra hjältar alla börjat söka sig åter mot det nordliga Marjura: Arn Dunkelbrink på sitt skepp av glasträ, det levande skeppet Bladverk med Silvia Miranda, Uroboren och Ammisadu, samt Frimrinda av Ransard med Praanz da Kaelve i följetåg: dessutom ytterligare personer som alla har sina egna skäl att ta hämnd på trollkarlen Shagul, eller bara söka hindra honom från att ta kontroll över den kommande vändpunkten. På Marjura vaktar dock fortfarande crurernas vandöda här, liksom de två återstående av Shaguls kloner. Konfluxen är en historiens virvelström: vissa kommer spottas ut oskadda, vissa gå under, och vissa slukas och gå okända öden att möta.

I denna avslutande bok finns mindre utrymme än tidigare till nya halsbrytande vrängningar av denna världs filosofi eller idéer: det är många trådar som skall vävas ihop inför slutet, många öden som skall slutas och många berättelser som skall avslutas – eller kanske rentav påbörjas. Riktigt klart vad vissa av dem har att tillföra helheten blir dock aldrig riktigt klart, möjligen eftersom de spelat roll främst i tidigare böcker och minnet nu sviker (det tar tid att åter få fram detaljerna kring vem som tidigare mötts och i vilka sammanhang). När klimax sedan skall nås är det också oväntat blekt, nästan väl lättvindigt. Ser man tillbaka tycks det övervägande hotet från Shagul snarast varit en ursäkt för att presentera andra idéer, och få skriva på det säregna idiom som kännetecknar boken. Intressant, men kanske inte exakt vad man väntat sig. ( )