Den tredje fristående boken i serien som påbörjades med Glasbarnen. Den här gången är det Simona som är huvudperson. Påsklovet ska hon spendera med sin mormor i hennes stora gamla hus i Åhus. Allt är inte som vanligt, hennes mormor är trött och samtidigt händer det konstiga saker i huset, konstiga ljud och stenstatyer som flyttas. Något är fel.

Jag läste och ryste precis som när jag läste tidigare böcker i serien, men tycker ändå att det här är den svagaste boken i serien. Den stora svagheten med den här boken är Simonas syskon. Eller rättare sagt det faktum att de skrivs in, men knappt ens finns med. Jag ser inte poängen med att de ska finnas utan att ens ge alla namn, eller funktion i berättelsen. Annars tycker jag att Ohlsson är riktigt bra på att skriva in mindre karaktärer och ge dem personlighet och historia med begränsade medel. Upplösningen är inte otrolig, men rätt hastig och mörkt vuxen. Precis som i tidigare böcker lyckas Ohlsson med att få till ett flyt med lätta meningar utan att det för den sakens skulle blir kantigt eller korthugget. Detta gör att den trots mina invändningar hamnar snäppet högre än de vanliga dussin-rysarna för mellanåldern. ( )