Få svenska kungar torde ha yttrat så bevingade ord som Birger Magnusson, den där natten till den 11 december 1317:

Minnes ider nakot aff Hatuna leek?
Fulgörla minnes han mik!
Thenne er ey bätre än hin!
I wardhin nu fölgia mik om sin.

Vilket alltså på modern svenska skulle lyda ungefär »Minns ni något av Håtunaleken? Jag minns den mycket väl! Denna är inte bättre! Den här gången måste ni följa mig«. Eller… sa han det? Repliken har bara gått till historien via Erikskrönikan (den här recenserade varianten är försedd den med något modernare ortografi samt kommentarer), ett verk så uppenbart partiskt för de vars minne han ifrågasatte, hertigarna Erik och Valdemar, och så uppenbart osannolikt i andra avseenden att varningsklockor borde ringt hos även äldre tiders historiker (för inte kunde de väl tro att man på medeltiden var så ädeltosig att man inte tyckte det var värt att bekymra sina överbefälhavare om största delen av besättningen på en viss borg låg halvdöd i skörbjugg och man hade ryska styrkor strykande utanför porten?). Ändå har den med förtjusning citerats, på samma sätt som till exempel Livius när det gäller det äldre romerska riket: det finns helt enkelt inte mycket annat material att ta till, och framställningen lite för bra för att man inte skall utnyttja den, vilka tvivel man än må ha om dess återgivande av verkligheten.

Erikskrönikan börjar dock sisådär nittio år före den där decembernatten, med kung Erik Eriksson (efter Erikskrönikans kommentarer känd som »Erik läspe och halte«), Birger jarls korståg, Valdemar Birgerssons kungaval, brodern Magnus uppror mot denne, innan den kommer till dess egentliga fokus: den andra stora brödrastriden bland Birger jarls ättlingar. Förutom Nyköpings gästabud och Håtunaleken hinns det med en hel del strider, tornerspel, fester och annat liknande. Förutom att förhärliga hertig Erik tycks krönikan försöka ge en bild av hur idealriddare skulle bete sig: höviska, ridderliga mot (självklart besegrade) fiender, givmilda. Dess tendens och tidsmässiga avgränsning har gjort den lätt att datera till hovet kring den unge Magnus Eriksson, som efter sin faders död utsågs till kung av dennes anhängare som lyckades fördriva Birger. Därutöver vet man inget om vem som författat den.

Så, vad finns det att säga om den som läsning, i den form som Jansson gett den? Det är inte ett enkelt projekt; 1300-talssvenskan är tack och lov svårare att skriva än att läsa, och den varsamma redigeringen torde vara välbehövlig utan att ha förändrat intrycket alltför mycket, men det är ändå långt ifrån lätt: en hel del av den tidens ordförråd finns i dagens svenska antingen inte bevarats eller också i förändrad betydelse, och tillsammans med att en hel del av vad som skildras kanske är mindre känt gör det stundom svårt att hänga med. Vad exakt som krönikan menar hände under de olika slagen är alltså för mig något oklart. Kommentarerna i slutet är dock till stor hjälp, och det finns förvisso ordförklaringar längst ner på sidorna, men oftast endast första gången ett ord dyker upp. Jag hade velat se att varje ord förklarats ett par gånger, eller att ett appendix med en kortfattad ordlista bifogats.

Om man väl lyckas dechiffrera texten bjuds man dock på en hel del intressanta stycken. Knittelversen löper väl tämligen väl, även om det förekommer nödrim, och någon gång når man till riktigt luftiga höjder, som när anhängarna till de nyss avlidna hertigarna svarar på kungamännens propåer (»Dräpa till arff« skall betyda ›dräpa så att han får ärva‹, vilket i alla fall inte gör det klara för mig):

The swarado: "Son warder gerna faders like.
Hertug Eriks son han liffwer än,
han er war herra, vi är hans men.
Wi wiliom honom tiäna, thet er war tarff.
Thet ma engin dräpa till arff."

Bättre låter sig knappast lojaliteten till en liten pojke uttryckas. ( )