Detta är nog den underligaste reseskildring jag läst – inte för att jag läst så många, men i alla fall. Frågan är jag ens kan kalla den för reseskildring, men något lämpligare tycks jag oförmögen att åstadkomma: Kyrklund skildrar ju trots allt hur han besöker bortglömda öar, hur han sitter på café i Aten, hur han en längre tid bott i en liten by, och hur han upplever det klassiska arvet, även om det snarare görs essäistiskt än reportagemässigt.

Som vanligt är det en vackert skriven bok: inte bara hans beskrivning av hur han går i en bäckfåra med vissnad asfodill på sidorna, eller när han beskriver dotterns lek med arkemandriten, utan även när han ironiserar över den grekiska politiken: Grekland är fritt, emedan kommunistpartiet har förbjudits. Mindre trevligt är väl då det stycke om den grekiska »rasen«. Varför, o varför, skall sådant söka sig in även i de i övrigt bästa av böcker?

Nu bleknar dock detta inför den kanske mest stimulerande sida jag läst: den när han med berått mod sablar ner allt vad dyrkan av marmor och klassisk grekiska kan tänkas heta. Skulden för att intresset för antiken bleknat läggs helt vid de humanisters fötter som mest beklagat sig däröver, och all beundran av grekisk grammatik förkastas som obildning, då sådana komplikationer är ett tecken på primitivitet; istället för exempel på tankens upphöjdhet är de tecken på att man ännu inte lärt sig tänka abstrakt. Hans kritik av fonetiken är dock än roligare (eller värre, beroende på den tillfrågade): »den klassiska grekiskan ›på höjden av sin fulländning‹ lider av svårartad paradigmal elefantiasis: ett svallkött av former och knappast ett enda reglbundet verb.« Säg mig den som idag vågar sätta sådant på pränt?

Aigaion är inte en bok för den som planerar en resa till Grekland, knappast heller för den som vill lära sig något om detta land. Den är dock utomordentligt rolig och intressant, för den som intresserar sig för detta hörn av Europa eller formuleringskonst i största allmänhet. ( )